Tanken var faktiskt bara att ta kabinbanan upp och se sig omkring lite på Åreskutan, ta en snabb lunch och sen använda sig av samma transport tillbaka hem igen. Det blir ganska sällan som vi tänkt oss, för vi är av det spontana slaget – men ack så bra det blev, för vi hamnade på toppen av Åreskutan, 1420 meter över havet.

Vi hade som sagt tur med vädret, när vi klev av efter färden upp med kabinbanan insåg vi hur väl klädda alla var. Ni vet, de som är vana att vandra. Vi hade i alla fall långärmade tröjor med oss, alltid något. Resonemanget gick som så att vi testar väl att gå en sväng, trots att det inte var planen. Spontanitet är vår grej helt enkelt.
Men så hittade vi forsande bäckvatten, vi fick syn på en enorm klunga renar, barnen fick se rester av snö. Jag tror ju någonstans på att utelivet är naturligt utmanande och en viktig del i barns liv (samtidigt som jag själv är usel på just naturupplevelser) så det förvånade mig inte ett dugg när Lillasystern bestämde sig för att ta täten uppför berget. Barn som är försiktiga i grunden tänker jag aldrig hindra när de är redo att ta sig an utmaningar, så varför inte. Stoltheten som kommer av att klara av det de inte trodde var möjligt är storslagen, jag har sett den förut och den övervinner allt. Vi kör helt enkelt på lite av devisen att “du kan själv, men jag är här med dig“.

Uppför tog vi oss, följde den utmärkta leden. Här och var erkänner jag att det var lite trixigt att ta sig fram och jag är ändå så pass nöjd över att jag har en del grundstyrka kvar i både ben och fötter. För ett snedsteg hade kunnat varit dyrt. Bra skor däremot hade jag verkligen inte. Vandringskängor skulle inte sitta helt fel till nästa sommar när jag tänkte att vi skulle försöka återupprepa något av den här succén.

Men utsikten. Det är något helt magiskt med att vara uppe på ett berg och jag har svårt att sätta fingret på exakt vad det är i mig som händer. Kanske är det min första tur i fjällen som sätter spår? Det enda jag vet är att det är något jag verkligen uppskattar och det känns fint att få uppleva det på hemmaplan, även om Åre är nästan 70 mil bort. Sverige alltså, ett mäktigt ställe helt klart.

De där vandringsovana barnen? Jodå, vi hade en del missöden helt klart. Lillasystern snubblade bland det första hon gjorde och slog upp knäet på en vass sten. A ramlade i sin tur av stenen hon satt på vid sjön nedanför och blev plaskblöt. Det ska de helt klart ha cred för, de är bra på att skaka av sig och fokusera framåt. Alldeles oftast utan sura miner, redo att utforska. Det hoppas jag är något som de kan ta med sig även när de blir större. För just nu är de fantastiska att ha med sig på dessa typer av utflykter.

Strax innan toppen av Åreskutan ligger en platå till vänster, den går att missa för den som bara har ögonen framåt. Men gör gärna inte det, för den blanka sjön som ligger där kan ha varit klättringens höjdpunkt. Toppen var bara just en topp enligt barnen som istället retirerade till att tälja stenar när utsikten mättats. Själv kunde jag stirrat mig blind på den lilla blå tjärnen länge, länge. Toppstugan är öppen med servering här högst upp, det finns även våfflor på sommaren. Vi valde att istället knata ner till kabinbanan och restaurangen i anslutning där.

Det hade kunnat vara bra så, vi hade kunnat åka ner som planerat och utforskat byn på eftermiddagen. Istället gav vi oss ut på en ännu värre vandring med alldeles för lite snacks i bagaget.