I september, när solen släpar sig över horisonten först vid åtta. Då kan man ha turen att få uppleva sviterna av en soluppgång över det här hörnet av Katalonien. Las Tres Calas har överraskat, liksom hela Tarragonas region.

Vi parkerar bilen nere vid Cala Forn, därefter klättrar vi oss längs klipporna märkta med vandringssymboler bortåt mot mindre, knappt badbara vikar. Inga vackra vida stränder, utan snarare charmiga klippor med snorklingspotential. Det vill säga, de dagar som vindarna inte ligger på från fel håll, vilket de tyvärr gör idag. Det vi häromdagen såg som en underbart turkos oas är den här dagen full av vågor som slår hårt mot stenarna och svalkar oss. 

Några enstaka personer passerar, när vi viker upp på gatan träffar vi på den spanska versionen av hemtjänst ute på morgonpromenad med en brukare. En äldre dam och eldsjäl går morgonens runda för att rensa stranden på skräp utanför sitt hem, en man med hund möter oss där klipporna är som smalast. Lugnet råder här, livet pågår. Det finns en äkthet i vardagen, långt från charterstråkens turistkomplex. Ändå är vi här, turisterna. De tyska och brittiska, de som slagit sig till ro här och lämnat bakom sig den typen av turism de förknippas med. Men vi smälter in, tar inte över. Det här, det är de typerna av resmål som lämnar störst avtryck. Det är så här vi ska resa. Utan att förstöra. Utan ta över. 

De här vyerna, de kan jag förälska mig i.