Nästan fem månader har gått sen jag uppdaterade här, jag saknar ventilen. Saknar färgerna. Saknar bilderna. Saknar respeppen och de nedskrivna tankarna. Så smått kommer bloggen nog få börja leva igen, även om det bara råkar vara för min skull. Med det sagt kommer troligen mängden vardagsinlägg vara lågt, reseinläggen agera berättelser från dagar och minnen.

Första gången jag satte min fot på Fuerteventura var i januari 2013. På min höft satt E, då precis 12 månader och vi drog iväg på vad som visade sig vara den första i en lång rad av mamma-dotter resor. Veckan spenderade vi i den lilla charterorten Caleta de Fuste närmast flygplatsen, bortsett från vackra färger var jag inte imponerad över ön. Det blåste konstant, var alldeles för tillrättalagt på orten och ärligt talat behövde både mat och hotellet sig en rejäl uppfräschning. Vagnen gick på promenader med sig själv i blåsten och jag? Jag läste, läste och läste. Ni vet på tiden när barnen var riktigt små och faktiskt sov så mycket som 14-16 timmar per dag. Men vi hade en enormt fin vecka tillsammans, det var den perfekta avslutningen för mig på min föräldraledighet. Men värt de enorma pengar många lägger på semestrar som dessa för att slippa vintern? Nej. Det tyckte jag inte.

Nu föll valet på ön igen, av helt andra anledningar. För att resa bort under påsklovet är verkligen ingen lätt sak, vår budget hann dubblas innan vi hunnit hitta i alla fall några alternativ som passade våra snäva resedatum och krav. Men fyller man 30 plus fem och har världens bästa team hemma som ställer upp med markservice så ska man helt klart ta och dra när tillfälle ges. Så den där ångestklumpen i magen som gärna sätter sig där som en gnagande känsla fanns helt klart närvarande i tankarna. För tänk om det blåser lika illa igen? Och snälla säg att planet inte är kaos? Är det inte bara pensionärer som åker till Fuerteventura? Sex timmars flygning.

Bilder lånade från Tui

Vi valde att resa till Tui Magic Life Fuerteventura (tidigare Fuerteventura Imperial), ett koncept som riktar sig mot den aktiva familjen och är ett arv som företaget klev in i genom att fullt ut bli en del av Tui och lämna Fritidsresor bakom sig. Hotellet i det här fallet lockade med havsutsikt, gym, träningspass, mountainbikes, tennis, vattensporter och mycket mer, lagom för att hålla oss upptagna även om vädret inte levererade.
Om jag var livrädd att totalt trilla ner i charterträsket? Ja. Fullkomligt vettskrämd, för mitt typ av resande har utvecklats från att älska tryggheten till att nästintill fly fältet. Nästa orosmoment var all inclusive, något jag sällan är nöjd med och helst ärligt talat inte premierar på grund av många olika orsaker (men det kan vi ventilera i ett annat inlägg). Sist men inte minst kan jag inte direkt säga att jag jublade av glädje över de alldeles för många timmarna enkel resa som jag förväntades tillbringa i en liten flygmaskin (737-or bör i min mening inte flygas på sträckor över 4 timmar) fyllt av halvt försupna resenärer med alldeles för små blåsor.

Uppladdningen? Jodå. Vi körde charter rakt igenom, bokade på både mat på flyget och transfer till hotellet. Uppgraderade oss till havsutsikt och såg fram emot drinkar, slapp vid poolen, en del träning och framförallt. Sol. Värme. Bad.

Sanningen är att veckan blev helt fantastisk på så många sätt, vi upplevde ett Fuerteventura som inte alls (utöver färgerna) påminde mig om charterns hemvist längre norrut på ön. Om jag kan tänka mig att åka tillbaka igen? Inte helt otroligt. Ön har nog mer att erbjuda än det lilla jag hann se. Resan? Den kommer mer av – håll utkik!