Det är en sån där helt magisk måndag, ni vet när sommaren är på besök. Jag jobbar mina sista dagar som avslutning på ett par ganska hektiska veckor (eller månader om man så vill). Väskorna står öppna, nästintill färdigpackade bortsett från elektronik och necessärer. Tack vare markservice deluxe i helgen när jag våldgästade Örebro och spelade match är lägenheten dessutom nästan skinande ren. Lyx.Förra sommaren i Sverige var ju ändå rätt jäkla fin på sitt sätt, även om vädret inte var med oss så ofta. 

På onsdag stänger jag ner jobbet i ungefär samma sekund som Door to Gate plockar oss utanför porten. Därefter kör vi middag på Sky City innan vi boardar mot Kuala Lumpur via Berlin och Abu Dhabi. Krångligt? Lite. Men resan är ju halva nöjet eller hur?

Uppladdningen inför det här har varit lång, det känns som att vi pratat långt fram i framtiden. Men så plötsligt är det snart? Som i nu?!

I förra veckan fick halva resesällskapet (det vill säga grannarna) reda på att vår hemresa var förändrad. Eller ja, deras. Vår fanns inga noteringar om. Bolaget vi bokat igenom var till cirka noll nytta och konstaterade efter flera timmar att joho  – nog fanns vår ombokning också med. Till två dagar innan. Lyckligtvis fick jag tag i en väldigt rimlig person på Etihad som trots att det inte är deras ansvar förstod mitt dilemma och bokade in mig på samma alternativ som grannarna. Om det är sista ordet som är sagt?

Just nu ser vi fram emot sex veckor på resande fot, men inom mig gror den där lilla myran som tänker att Bali kanske faktiskt inte är för mig. För tänk om jag i själva verket avskyr ön? Nej, det kan ju inte hända. Hoppas jag.