För den som vill ta tillvara på närheten till Biokovo när man ändå är i Makarska finns helt klart alternativ som ger höjdmeter en masse. Vandringsleden som tar dig från Makar till Vosaç är en av dem. Inte så sugen på vandring men desto mer intresserad av utsikten? Det går att köra bil nästan hela vägen upp.

Det är en mulen söndag i juni och temperaturen ligger snällt på 24-25 grader när vi beger oss till byn Makar för att påbörja vår vandring upp till Vosaç. Vi fick den rekommenderad av hurtig båtutflyktsförsäljare på stranden i Tuçepi, en han gjort så många gånger som barn.

Inför vandringen har vi däremot läst på AllTrails om behovet av enorma mängder vätska, snacks och tid det här äventyret kommer kräva – barn är bara att glömma.

1198 höjdmeter och 10,6 kilometer enligt appen visade sig landa ungefär rätt i meter men däremot hela 13,5 kilometer i längd.

Eftersom vi har både en 11 och en 13-åring i släptåg är vi inte helt säkra på att vi kommer fixa hela vandringen men tänker att vi gör en chansning och vänder när det känns rimligt. Vi har också vädret som hovrar över oss med löfte om både regn och åska.

Makar ligger på cirka 250 meters höjd, bara några minuters bilfärd från Makarska där du kan även påbörja vandringen om de 1200 höjdmetrarna och 7 timmars vandring inte känns tillräckligt.

Vi bor i Veliko Brdo, vilket är på samma höjd och även utgångspunkt om man istället vill göra vandring till den högsta toppen Sveti Jure. Åker du någonsin mellan dessa två byar rekommenderar jag att åka ner till Makarska och upp igen, för hur van jag än är med dåliga vägar så var dessa något helt annat.

I byn börjar vandringen uppåt längs med byns gårdar, underlaget är småsten blandat med grus och rötter. Vegetationen är tidvis nästintill överväxt och det rivs en del på nedre delen av benen.

Rätt snart börjar utsikten över Makarska göra sig påmind och det är en väldigt fin kuliss till en relativt tung vandring uppåt. Vi tar små pauser här och där men redan efter någon timme behövs rejäl påfyllning av energi om vi ska ta oss vidare. Barnen hamnar i skov av att det är tufft, men vägrar vända vid fråga och tack och lov växeldrar de i gnället och har inte sina dippar samtidigt.

Underlaget börjar variera sig och plötsligt är vi inne i ett längre parti med vad som på nervägen visar sig vara rullstenar. Här går stigen relativt slingrigt och det är långt kvar upp.

Skyltningen är lite si och så, det är tydligt att de har försökt göra förbättringar på sina ställen längs leden men här och där är det lite otydligt vart man ska ta vägen. Tack och lov lyckas vi aldrig irra bort oss så pass att att vi hamnade på fel trail.

Det ska sägas att den här vandringen gör sig bäst med vandringsstavar. Det blir vi kvickt medvetna om när marken plötsligt flyttar sig flera meter och vi glider på flertalet platser. Det är också så pass mycket ojämnheter att jag förstår varför den är markerad som en ”svår” led.

Det är först sisådär 8-900 meter upp som vi får en riktig känsla för vart vi ska, innan dess har vi gått nedanför i den lite tätare delen som inte gett oss samma blick.

En bit innan man kommer till Vosaç, nämligen precis när man passerar kammen för den tuffaste stigningen passerar man Štrbina som har det första tecknet på att det rör sig människor i området – sittbänk och kikare.

Här kunde mina kämpar spana in på det de senare får lösa in som pris för den här ansträngningen – en varsin heldag på vattenborg.

Väl uppe här är det bara ett 100-tal meter kvar upp till Vosaç, ungefär en kvarts vandring. Det är också här de som tagit bilen upp ansluter och gör en del av sin 30 minutersvandring.

Med andra ord, det lugn som varit under hela vandringen (där vi stött på tre personer sammanlagt) delas nu med ett tiotal ytterligare som kommer den kortare vägen från parkeringen.

Vi ser att molnen hopar sig och regnet hänger just till sidan av oss i luften, så vi stannar inte kvar längre än nödvändigt. En bit ner börjar dropparna att falla och lagom tills vi kommit under trädgränsen börjar åskan mullra elakt omkring oss, något som får oss att öka stegen markant.

Vägen ner går därför betydligt snabbare, trots att den tar närmare tre timmar finns det inte ens ett önskemål om att stanna i barnbenen, inte ens det som stukades någon kilometer ner för branten.

Underlaget blir desto halare och mer svårhanterat på väg ner, vi glider och till och med ramlar ibland. Vandringsstavar som sagt, inte alls en dum grej om man vill ha fotleder och knän i behåll.

Vår tur tog oss som sagt 1200 höjdmeter, 13,5 kilometer i längd och landade på ungefär 6,5 timme totalt (inkl pauser). Vätskemässigt behövde vi inte alls lika mycket som det hintades om men det skadar inte att sikta på minst 1,5 liter per person.

En fantastisk vandring som jag starkt rekommenderar – men ha med en rejäl dos med både humör, mutor och pepp om ni ska ha barn med er!