Här borde man fångat solnedgången tänker jag sådär härligt efterklokt efter att varit här ute exakt ingen gång vid rätt tillfälle. För hit kommer vi bara när vädret inte är på vår sida och ens i juni är det inte alltför många gånger.

Sveti Petar är en liten halvö vid sidan av hamnen som passar utmärkt för promenader. Den sägs vara namngiven efter en kyrka som färdigställdes på 1200-talet. Den lilla halvön med sitt karga landskap känns långtifrån det som vill vara lite finare hamnen och majestätiska bergen bakom. Sådär lagom. Men vyerna – inte alls lagom.

Här på baksidan av de klippiga väggarna finns en undangömd strand. Faktiskt så dold att vi missade den innan vi tittade på karta. Kvar står en kyrka men jag har svårt att tro att den har något att göra med den ursprungliga.

Fyren är byggd på slutet av 1800-talet och även om den inte är mycket att hurra för är det desto mer spännande att det finns en grotta som under andra världskriget byggdes av tyskarna för förvaring av ubåtar.

Statyn av St Peter som håller uppsikt över staden med nyckel i hand gör också att väldigt många lämnat sina lås längs med kedjan här, inristade för ett lyckligt slut. Vackert om något!

Halvön är relativt liten, trots utforskning tar det inte mer än en dryg halvtimme att traska runt. Perfekt underhållning i väntan på middag, eller som oss – letandes geocache!