På sätt och vis var det skönt att vår semestervecka uppåt i landet inte bjöd på alltför bra väder, jag hade nämligen inte tagit av mig några kläder ens om jag hade fått betalt med tanke på hur mycket flygfän som finns i luften. När det blåser ute försvinner i alla fall merparten av knott och mygg, men bromsen är helt galen. Överallt och stora är de. Ett myggbett på min stortå fick jag dock en natt när jag viftat med tårna utanför täcket, årets första och förhoppningsvis sista!

J hade lovat Lilla A en bulle, så vi tog en sväng till affären och plockade ihop en påse med lite gottis och åkte sen de få men väldigt guppiga milen ut till Hällingsåfallet. På väg ut är det grusväg, lokalbefolkningen kan varenda sten på hela vägen och har inga problem att blåsa om turister i galna hastigheter. Jag var ute och nosade i diket flera gånger vid passeringar eftersom jag kände mig trängd. Och att krocka bilen här uppe i ödemarken kändes inte riktigt som första prioritet. Från ett dike går den åtminstone att dra upp.

Själva fallet är en plats vi redan besökt några gånger, men vackert ändå. Lilla A älskade att titta på vattnet som forsade och skulle gärna klättrat vidare längs bergsväggarna om hon fått.

Vid en rastplats längs ån stannade vi för fika, där fanns även två fiskare som övernattat som vi fick oss en pratstund med. 16 öringar hade de tagit, men historier hade de hört om såna som tagit öringar på ett helt kilo nerströms vid sjön. Förmodligen bara skryt enligt dem. Samma kväll (eller om det nu var kvällen efter) kom E hem med en riktig rekordöring på över 2 kg. Och den var inte odlad. Viktigt tydligen.

Små, korta utflykter är alldeles lagom för att bryta av vardagen, men ändå hinna med annat!