När flyget väl tog sig iväg några timmar försenat (ja, plus ett dygn då) så var vi iaf på G. Lilla A bestämde sig för att få ett hysteriskt utbrottdirekt när vi kom på flygplanet och jag hörde väl idel suckar runt om på raderna, men inom 10 minuter sov hon gott. Hon missade alltså starten. Ja, landningen också eftersom hon då hade somnat om.

Tanken var ju att vi skulle ha dryga 5 timmar på oss att ”göra” Schiphol. I slutändan blev det knappa 3 timmar, de spenderades faktiskt helt och hållet i en lounge. Nu låter jag sådär dryg och onödig, men vi hängde faktiskt i en babylounge. Hört talas om en sån?

Det hade inte vi heller, men det är ett urskönt koncept. Reser ni någon gång med barn och har möjlighet att uppsöka en så rekommenderas det högt. Det är ju inte direkt lite som händer på flygplatser och flygplan. Iaf A var på spänn konstant, hade jättesvårt att koppla av. Det var alltså extremt skönt att få komma fram till Amsterdam, hitta denna avslappningspunkt och ha en lite mentalt utvilad bebis att resa vidare med. Babyloungen ska vara ett tyst litet rum med separata som sänghimlar som skärmar av 6-7 områden med sittplats för föräldrar samt en spjälsäng till bebisen/barnet. Inne i sin lilla himmel kan man ägna sig åt att vila/ta det lugnt – eller som de som huserade i loungen när vi kom – skälla och skrika på sina barn. Vi valde det första alternativet.

Nu var det en lite speciell situation, eftersom det just när vi befann oss på Schiphol fanns ca 3000 strandade passagerare tack vare snöovädret, därför var trycket på loungen större och volymen högre. Vi gillade det iaf!

De började dessutom att boarda vårt plan väldigt tidigt, vilket visade sig vara helt i onödan. Två timmar senare fick vi äntligen taxa ut från gaten för att åka och köa till avisning (snön alltså) och en stund efter det var vi uppe i luften. Äntligen!

Flygningen gick över förväntan. Vi fick ha 4 platser för oss själva på raden näst längst bak, så vi hade plats att breda ut oss. Planet var egentligen överbokat, men eftersom snön fortsatte att falla tog inte Amsterdam emot alla sina passagerare. Bättre för oss med andra ord. A hittade beundrare direkt när hon kom på planet, charmade in sig hos personalen. Allt för att de inte skulle få alltför ont i skallen när hon sen fick ett utbrott á la värsting i 20 minuter. Övertrött var ordet. När hon väl somnade så sov hon. Sov och sov och sov. Hon missade alltså även denna start, men vaknade 1½ timme innan landning. 12½ timmes sömn på ett flygplan med 2 korta uppvak på ett flygplan klassar jag som extremt bra.

Landningen var rolig. Vi satt på mittenraden och lekte med A som flinade glatt varje gång det kom en liten luftgrop. Helt plötsligt började piloten att bromsa, så tydligen hade vi landat. Hur man sätter ner en 777-300ER på marken utan att någon märker av det är ett mysterium, men det var fler i planet som reagerade. Tack piloten säger jag!