Samtidigt som man självklart är ledsen över något som tar slut så är det faktiskt rätt skönt att ha gjort Langkawi nu. Vi känner stället, inte större är det utan att vi har traskat de där gatorna upp och ner, fram och tillbaka. Även om restauranger från början är intressanta, exotiska och spännande så har de en väldig tendens att bli vardagsmat inom en alldeles för kort framtid. Där hade vi hamnat.

Hotellet har varit underbart. Rummen är lite slitna, närapå nedgångna, men personalen har stått utöver det vanliga. Tack vare just personalen har vi inga klagomål att framföra på hotellet. På gästerna däremot skulle man kunna ha lite klagomål.

I såna här länder är ju inte topless solning direkt accepterat i någon utsträckning, även om det är vanligt att man går runt i bikini kan jag ibland känna mig lite illa till mods beroende på sällskapet. Därför kan jag inte låta bli att undra hur det kan vara så accepterat att ryssar springer runt i sina äckliga speedos daterade från tidigt 1980-tal?

Var det något som Langkawi kryllade av, förutom sandkrabbor och brännmaneter så var det just dessa ryssar. Aldrig tidigare (inte ens Egypten som annars är ett rysstillhåll) har jag stött på så många ryssar, förlåt – rysktalande människor, som här.

Vi firade vår sista kväll med att äta en festmåltid på House of Kantan. Satay och limegrass barbequade räkor till förrätt, Chicken Rendang och någon annan kyckling åt E. Till efterrätt kan jag inte ens beskriva vad det var, men det var klart ätbart.

Lilla A älskar sina Rusk’s, men ändå kan hon inte rå för att göra dessa roliga miner varje gång hon tar en tugga.

Imorgon bitti är det dags att lämna det här stället. Iaf för den här gången.