Idag är det exakt 6 månader som jag hade en kletig, skrikig och alldeles nykläckt liten bebis med huvudvärk på magen.

På den tiden har det hänt så otroligt mycket att jag nästan har lite svårt att förstå att det är samma person vi pratar om. Den lilla A som jag kommer ihåg från de första 2 månaderna finns inte riktigt längre, utan hon har ersatts av denna charmanta lilla dam som säkerligen kommer böja oss blodiga för att få vår vilja igenom i framtiden. Och gärna det. Bara hon fortsätter vara den hon är!

För även om hon inte alltid gör saker på det sätt man hade hoppats, vare sig det gäller mat eller sömn, så är det fortfarande vårt charmtroll. Ingen tvekan på den fronten. Dåligt humör finns bara i omgångar, specifikt när hon är trött på vår uppmärksamhet och hellre vill “prata” med någon annan.

Sömnen är fortfarande väldigt skiftande från dag till dag. Ibland äter hon 1 gång per natt, ibland är det 3 gånger. Allt beror på dagsformen.Ibland har vi tur och hon sover hela natten.

Det jag däremot har märkt att vi ligger efter med (om jag läser ikapp lite på andras bloggar) är det här med mat.

Det hela började ju så bra på julafton när A smällde i sig en hel burk med mat, men det var första och sista gången hon åt så mycket. Efter det fick vi möjligtvis i henne ½ burk i taget om vi hade tur, när vi kom till Port Dickson i mellandagarna minskade intresset för maten ytterligare. Jag fortsatte att truga, körde med Farley’s, gröt och började introducerade köttigare smaker, men till ingen nytta alls. Tvärtom faktiskt, hon har ätit sämre och sämre sen dess. Sista dagarna innan jag gav upp tog hon några skedar och sen var det stopp. Beror det kanske på värmen?

Inte ens välling får jag i henne. Med andra ord lever Lilla A fortfarande på ersättning och enbart ersättning. Så nu är det bråda dagar att få henne att äta något annat, för det räcker ju inte längre med bara ersättning för att hålla hennes näringsinnehåll uppe.

Många steg framåt har hon tagit här under semestern när det gäller att röra på sig, greppa efter saker, sitta själv och kasta saker på golvet. Hon kunde sitta själv i kortare sejourer redan innan vi åkte hemifrån, men den senaste månaden har hon stabiliserats ytterligare, numera sitter hon längre och längre stunder själv och filosoferar. Sen ramlar hon åt någon sida och fastnar. För är det något hon INTE gör så är det att vända på sig. Hon vrider, vänder sig på snedden och nästan lägger sig på mage, sen kommer hon på att: Vad sjutton ska jag på mage och göra? Jag hatar ju att ligga på mage!

Däremot har hon på riktigt börjat att sträcka sig efter saker, vill gärna klättra över bordet för att hämta något intressant. Skedar, bestick och andra skinande, blänkande saker är nya favoritleksaken. Helst skulle hon vilja slå dem hårt i bordet också, men andra middagsgäster tycker att hon är lite för högljudd då, så jag har hållt henne borta hittills. Att slänga saker på golvet och se till att någon tar upp dem är också en hit.

Annars är det att stå och gå som gäller. Att sitta ner är egentligen ingenting Lilla A vill ägna sig några längre stunder åt, för det är sablarns tråkigt. Så fort det kommer något i hennes väg som kan ge motstånd så spänner hon benen och ska upp. Hon har vid flera tillfällen varit på väg att resa sig upp i vagnen, så numera åker hon rejält fastspänd så att ingen olycka kan inträffa vid mindre övervakade ögonblick.

Jag ser riktigt fram emot de kommande 6 månaderna. Samtidigt som jag torkar en liten tår när jag tänker på att halva föräldraledigheten är över. Om ett drygt halvår kommer jag vara den som sitter inlåst på ett kontor och längtar efter den sekunden det är dags att gå hem. Fast, jag är ju jag, så jag kommer nog gilla att jobba med!