En hel vecka har sprungit förbi, vi har gjort absolut ingenting förutom att ligga vid poolen i skuggan eller hänga vid strandkanten och grävt sandkakor hela dagarna. Notera gärna exakt hur lockigt det bångstyriga håret är här nere. Helt galet (och sött!)!

Eller jo, vi har ju såklart ätit (alldeles för mycket i vårt fall och för lite i As), druckit (samma scenario) och sovit (nej, inte i As fördel där heller). Trots det är vi på gott humör allesammans och den förkylning som bröt ut för A efter första natten med feber och rinnande näsa börjar nu att dra vidare mot sydligare breddgrader.

Jag vet inte riktigt vad jag hade trott om Khao Lak egentligen, men jag hade nog föreställt mig att det var lite mer av ett strandliv än vad det egentligen är här. Som det är nu, i mitten på april är både stränderna och vattnet nästintill öde. Vilket såklart är underbart på sitt sätt, men trist när tidvattnet ligger så högt att det sällan finns någon strand att prata om (iaf där vi bor).

Lilla A skulle gärna bo på stranden med sin hink och spade, men skuggan ligger bara där på morgonen och då är vattnet så högt (och vågorna vilda) att det sällan är rätt läge att kunna sitta där tyvärr. Trots det så har vi verkligen trivts här, även om vi tröttnat lite på både restaurangutbud och affärerna (stånden) som finns. En del har även slagit igen eftersom det är slutet på säsongen, men vi har hittat några restauranger som definitivt är värda rekommendationer.

Så länge vi inte äter på hotellet har vi inte haft några problem att hålla oss under 100-lappen för en middag för oss allesammans hittills, kanske är det tur att vi kunnat hålla igen lite här – för på Kata Beach lär pengarna rulla.

Lilla A är kräsen vad gäller mat, fortfarande efter 8 dagar här äter hon inget annat än stekt ris. Riktigt varför hon inte vill ha något annat vet vi inte, men hon är väldigt kräsen med det mesta här nere just nu. Mangojuice att dricka och stekt ris att äta. Med andra ord får vi kämpa för att trycka i henne annat just nu, saker som vi kanske inte hade velat – men vad gör man inte?! Det viktiga är att hon äter, inte vad hon äter. Så skulle hon vilja äta pommes i två veckor skulle det vara okej, så länge hon åt (men hon gillar inte ens pommes, så det är ju såklart inget alternativ tyvärr).

Tyvärr har också många thailändare bränt sina broar hos Lilla A genom att vara alldeles för närgångna och gå-påiga från första början. Inte så att hon är rädd för dem, eller blir ledsen på något sätt – men hon tycker att de är jobbiga och säger bestämt nej om de kommer för nära. Vissa går dock ändå alldeles utmärkt att gå iväg med, så länge det är på hennes villkor.

Nu har jag nätet uppe och snurrar (ibland) och mer bilder utlovas inom kort, men tyvärr verkar inte bloglovin’ gilla