Eller att resa ensam för den delen. Hade du frågat mig för några år sen hade jag nog undrat varför man skulle åka ensam överhuvudtaget. Det fanns ju alltid någon som kunde följa med. Sen kom det där med jobb i vägen. Och familjer. Semestrar att förhålla sig till. Prioriteringar. Tidpunkter. Och framförallt – ekonomi. På vägen mognade jag kanske en del också. Förstod att alla inte har någon att åka med, eller faktiskt föredrar att resa själva. Den här världen är ju inte enbart gjord för de som är två.

Visst är det en annan sak att åka på semester själv med ett barn, eller någon som fortfarande är på gränsen till en bebis i mitt fall. Semester är ett ord som kanske förvandlar innebörd beroende på vem som är åskådare, men självklart är det ju inte tal om någon vecka i en hängmatta nersjunken i den bästa boken du läst det här årtiondet. Men det är ett avbrott i vardagen, en förändring i rutinerna (förhoppningsvis till det positiva), en tid utan måsten och hushållsarbeten. Det är tid och möjlighet att ägna energi åt de saker som man gillar och mår bra av. Som frisk luft. Det är få personer som kan hävda med rätt att det skulle vara en dålig sak att kunna vara ute och  må dåligt av det.

Jag valde ett hotell som har en tydlig barnprofil, med lekplats och barnpool för att vara säker på att inte behöva känna mig i vägen. Nu ekade det barnvänliga hotellet väldigt tomt på små knattar, men utbudet fanns där och det var huvudsaken. Jag såg till att välja ett resmål med kortare transfertid efter en längre flygresa för att minska risk för irritation och ledset barn, även för att komma fram fort efter en redan då utdragen resa. För att göra hela semestern så minimalt ansträngande för mig som möjligt valde jag även att ta all inclusive på hotellet, vilket gör att dryck, snacks och mat finns tillgängligt nästintill alla tider på dygnet.

Vi fick tid tillsammans, bara vi. En upplevelse jag är så tacksam för att jag har en sambo som inte bara ställer upp på, utan som är där och pushar. Även om vädret inte visade sig från sin allra bästa sida så fick jag en ny, positiv syn på Kanarieöarna, vi fick möjlighet att uppleva något annat. Att knyta samman. Och möjlighet att sakna de som var hemma. Nu i efterhand är jag så otroligt nöjd och glad att jag valde (och vågade) att åka. För det var ju inte så jobbigt. Inte alls faktiskt. Jag vidhåller alltså fortfarande att det här med att resa med barn är sju gånger enklare än att roa dem på hemmaplan. Sen argumentet att så små barn inte har ut något av att resa. Nej, resan i sig är kanske inte behållningen för Lillasystern, det var jag som ville resa. Men att få sin mammas odelade uppmärksamhet i en hel vecka är nog knappast något som ska ses som negativt. För hemma hade jag inte haft möjligheten.

Så har du funderingar på att åka själv. Gör det. Våga. Förhoppningsvis ångrar du inte en sekund.