I fredags morse fick jag ont i mitt ben, eller rättare sagt i ländryggen men där smärtan transporterar sig nedåt och får utlopp i mitt knä. Det hela är inget nytt fenomen, utan jag lyckas få den här typen av låsningar då och då. På senare tid har de dock kommit rätt sällan och varit rätt överkomliga i smärtnivå, men det här är ren och skär tortyr.

Mitt mantra i det hela är att det går över. Men fredagens inställda träning gjorde mig aningen bitter, igår morse när jag vaknade näst intill smärtfri kändes det som att ja, nu – nu vänder det. Sen kom det sakta men säkert tillbaka och nu är det så pass att jag känner hur det biter på humöret. Det konstanta molandet av smärta, ner genom rumpan, via låret och ut i knäet.

Min lilla räddning är Counterpain, en linimentskräm som funnits i Asien sedan urminnestider (dvs över 100 år). Många sjukgymnaster, massörer använder sig av den eftersom den har en grym förmåga att hjälpa idrottsskador. Det här är ju inte någon skada överhuvudtaget, men sanningen är den att den lindrar även min kroniskt onda nacke lika bra som mitt ömmande knä (och höft och lår).

Nu börjar det släppa, den akuta värken är borta. Kvar är den där obekväma känslan av att något ligger och trycker. Håller nu tummarna för att det håller sig borta, för annars blir det sjukskrivning tills det är löst. Det finns det som gör lite ont och så finns det saker som förstör allt fokus på annat.