Vi har lite problem med att få tag i halltider just nu, inte bara vi utan ligorna generellt och inom Stockholm specifikt. Det har nämligen varit så att alla strötider som funnits runtom i kommunen inte släpptes förrän den 1:a oktober vilket gjort våra träningstillfällen väldigt, väldigt få hittills och frustrationen har väl inte varit så himla låg om vi säger så. Nu har vi i alla fall fått minst en fast tid i veckan, även om det inte är tillräckligt så vet jag ju att de jobbar så hårt de kan och att alla tycker det är lika skit, så att klaga på det känns ju bara lönlöst. Läget är komplicerat och med de eviga debatterna om vi eventuellt förstör golven som vägrar dö ut finns det ju fortfarande hallar som nekar oss tillträde.

Men i Bromma gymnasiums övre hall med trägolv får vi faktiskt vara och det är precis där jag har spenderat min torsdagskväll med att svettas, skratta och svettas lite till. För herregud så kul det är just nu, jag är så peppad för Berlin som komma skall och även om all övrig träning just nu blivit lidande (ja, för tränar man 1 timme per vecka från 9 innan sommaren är det en viss skillnad) så känner jag att det kommer framsteg. Om så än små så finns dem.

Så. Här sitter jag. När klockan är över 23 på en torsdagskväll och känner mig aningen hög. På livet. På derby. Klockan som ringer vanvettigt tidigt imorgon bitti kommer kännas som en käftsmäll. Men det får det vara värt den här gången också.