Igår kväll skrev jag ett inlägg om träningsmotivation som aldrig publicerades av någon anledning. Baserat på träningen vi hade haft i Farstahallen (följt av scrimm för de riktiga spelarna efteråt) och jag kände mig nästan hög när jag kom hem. För att skillnaden som varit med enbart en timmes träning per vecka mot de åtta, nio jag la ner i våras var så enorm och jag ändå utvecklas. Igår, då klarade jag nämligen 28 varv på fem minuter inomhus. Trots att jag inte alls var inställd på det. Dessutom sprintade vi. Fort.

Jag är ju ganska lat av naturen, därmed har jag fått sett till att lägga mer fokus på själva tekniken än på att orka hur långt som möjligt. Min styrka måste komma från att benen får maximal effekt av den kraft jag ger ifrån mig. Jag är självklart inte perfekt, men jag har fått till en någorlunda snygg stride som ger mig tillräcklig fart. Mitt andra fokus ligger på andningen, för så fort jag börjar hetsa upp mitt tempo tappar jag tempot och då blir jag bara tröttare och tröttare. Benen jobbar hårt, lungorna inte lika hårt hela tiden.

I alla fall, våra tränare alltså. De som pushar, kräver och vill se att saker händer. De som faktiskt är inne och petar där vi inte gör det vi ska, de som ser till att vi nöter, nöter, nöter. Alla träningskompisar som peppar, som skriker på en på tracken, som hejar fram. De. De gör att jag kommer ge järnet även nästa gång. Att jag vill bli bättre. Och till viss del redan att jag är så pass bra som jag är. De är fanimej grymma. Precis som jag.

Äntligen har det lossnat en del med träningstider, även om det bara innebär en extra timme per vecka i praktiken så ger det en helt annan känsla. För att inte tala om de 12 timmar onskate jag ser fram emot i Berlin.

Vad jag mer ska göra i Berlin? Leta skates. Som passar. Som är underbara.