Lika mycket som jag älskar att resa, hatar jag själva resandet. Inte tiden, eller nödvändigtvis väntan. Men transporten. Den är lika förfärlig varenda gång. Oavsett om det är på ett tåg, en båt, ett flygplan eller i en bil. Bara att lämna någon annan med kontrollen ger mig en hel massa ångest. 

Värst? Absolut KLM-flighten från Bangkok när kaptenen skrämde skiten ur oss alla. Eller vid landstigning i Maya efter en blåsig övergång från Malapascua då vi knappt kunde kliva av utan att ramla i vattnet. Eller så var det den fyra timmar långa skumpiga turen därifrån på väg till Cebu. För att inte tala om busstransfern till Canazei via vindlande vägar. På väg ner från Manolates på Samos hade jag också kunnat dödat för en pulsklocka när bromsarna vägrade ta hela vägen. Bussturen från Ungern i tonåren när vi krockade med en hjort.  Överlag går ju faktiskt transporter ganska smidigt, i efterhand var de sällan så illa som man inbillar sig. Men jag gillar dem ändå inte alls. Ändå fortsätter jag ju att boka resa efter resa, för tro det eller ej, det väger ju upp. Exakt så är det, jag gillar heller inte att låta mina rädslor vinna. För livet vore ganska tråkigt då, så jag testar ändå. Och att jag ogillar att flyga är ju ganska klart vid det här laget. Vilket innebär att jag är omåttligt fascinerad av flygplan. Det innebär också att jag lite smått får panik och vill skita på mig när jag kliver ombord på flygplan som är äldre än jag själv (åh jo, underskatta aldrig flygbolags flottor), eller när flygvärdinnor inte riktigt känns bra på sitt jobb (ja, det finns fler anledningar till att jag aldrig vill flyga Air China igen). Nästa vecka provar jag Vueling, ett spanskt lågprisbolag och jag kan lova att jag är ordentligt oroad…….