Vi har promenerat oss igenom halva London (eller i alla fall från Waterloo) när vi når Hyde Park, det är fredag – våren hänger i luften och solen börjar tränga sig igenom det underliga men oändligt vackra dis som täckt staden under förmiddagen. Vi har passerat mängder av intressanta och vackra platser på vår strapats hit, men det här är ändå något riktigt speciellt.

När vi är här i mitten på mars har temperaturen knappt klivit över plusgradersstrecket på morgnarna och det är riktigt ruggigt. Först efter några kilometers promenad börjar vi värma upp oss på riktigt och när solen så plötsligt når igenom kommer den där njutningen – att nu – nu kommer våren på riktigt.

Hyde Park är en fantastiskt mysig och grön oas, mitt i ett myllrigt London – där du åt ena hörnet når Kensington Gardens (som vi inte alls tyckte var lika intressant) och i ett hörn hamnar på den väldigt storstadspulsen Oxford Street. Vi kliver dock in från paradgatan som leder från Buckingham Palace, ett litet lugnare område och det är också på den här sidan som parken känns som gemytligast. I den övre delen, som är mer öppen hörs trafikbruset igenom och känslan av oas försvinner lite – även om mängderna av små söta ekorrar gör saken lite bättre.
 Jag gillar speciellt hur de gamla parkvaktarbostäderna finns kvar, samt att toaletterna inte befinner sig i de klassiska svenska bajamajorna utan i en rustik och rejäl byggnad med pondus. Vi tar en kaffe med utsikt över det lilla vattenfallet, lyssnar på porlandet, blir kissnödiga och tar en promenad runt parken för att sedermera hitta till dessa aningen svåra att navigera till toaletter. Området kring sjön som inramar stora delar av parken är självklart lugnare så här års, när säsongen inte riktigt kommit igång för soldyrkande och trampbåtsuthyrningen har stiltje, men jag tror helt klart atmosfären i Hyde Park lyser igenom vilken dag på året det än är, även om solen gör allt lite, lite bättre.