What goes up must come down hade varit en fin sammanfattning av vår tripp upp på Åreskutan. Men sanningen var ju den att vi hade tagit kabinbanan upp, därefter både gått upp och ner från toppen. Det hade varit så lätt att bara välja den enkla vägen och helt enkelt resa ner igen med biljetterna vi hade.

Men varför göra det enkelt för sig när det ofta är roligare att krångla till det lite?

På väg ner från toppen hade vi stannat till på Bistrologiskt som ligger vid kabinbanan för lunch. Bra kvalitet, okej prissättning men uselt med platser lät betyget. Maten? Sådär faktiskt. Vi trodde nog de skulle kunnat göra bättre. Mätta blev vi i alla fall, kanske beroende på den där kladdkakan som barnen passade på att dela på. Om den kändes onödig då så var jag otroligt nöjd över att vi fick i dem lite extra senare.

 På den lilla liftkartan vi hade över Åre hade E hittat vad han kallade en enkel väg ner. Jo tjena, den är säkert jätteenkel för den som är van att hoppa på rörliga stenar och att behöva sätta rejäla steg framför sig. För den med instabila fotleder? Inte direkt något jag skulle vilja rekommendera. För första tredjedelen nerför är ungefär som sista femtiometrarna uppför – hemska.

Vår vandring nerför berget tar oss dryga tre timmar till fots, där vi korsar både cyklister och mountaincarts. Fast vi har inte bråttom, bygger på stenhögar, tittar på utsikten och njuter. Vackraste, mest utmanande och även roligaste är den första trejedelen av vandringen. Läskigast? Den makalöst branta trappan. Häftigast? Att vi har två barn som kan göra det här utan nästan några kommentarer om hur jobbigt det är. För det är det, även för oss vuxna. Sämst? Att vi inte hade mer snacks och vatten med oss.

Men det här med att märka ut leder? Lite mer uppenbart hade inte skadat, i alla fall inte för den som inte riktigt vet vad den letar efter (och det gör uppenbarligen inte jag eftersom jag missade det även i Tarragona). Riktiga vandringsskor hade inte heller skadat, i alla fall tyckte jag inte det när jag trampade rakt ner i en myr och sedan svor inombords i en halvtimme (för gnäller inte barnen över blöta fötter är det bäst att jag inte heller gör det…). 

Allt jobbigt suddas dock direkt ut av känslan som infinner sig här, mitt ute på ett berg. Jag har sagt det förut, men min kropp njuter och frodas trots ansträngningen. Uppenbarligen är det här något som satt sig hos barnen med, för de pratar fortfarande om den där dagen, då när de vandrade en hel dag och är rätt sugna på att göra om något liknande. Jag med.

Ändå allra bästa avslutet? Att vi prickade in Trollstigen på vår sista etapp av vandringen efter att fyllt på med glass från Fjällgården. Ännu bättre att vi tekniskt sett inte vandrade hela vägen ner till byn eftersom vi bodde på höjden strax ovanför torget.

Jag gissar dock att nästa gång vi befinner oss i fjällen är det inte för att vandra utan för att lära de där barnen att åka skidor. Det börjar väl ändå bli dags?