Det var en vacker dag i april när arbetet med att packa satte igång, hela Sverige var lite stillastående efter dådet på Drottninggatan. Den där fredagseftermiddagen har nog för många etsat sig fast i minnet, mitt likaså, jag smått i chock efter att varit med om live-rapportering från flera vänner på plats.  Den där glädjen över att resa iväg bara dagar senare liksom försvann lite i det hela. E hade dessutom varit iväg hela helgen på fiskeresa, allt jag ville var att hinna kramas.  

Min packning har nog aldrig varit så organiserad som inför den här resan, överallt hade jag dessutom plockat undan efter mig och lämnade inte hemmet i det sedvanliga kaoset jag brukar stå för. Pluspoäng för mig!

Vid 16 hoppade vi in i vår Door To Gate, strax innan 17 checkade vi in på Clarion Hotel Arlanda. Efter god räkmacka (om det nu klassas som macka när smörgåsdelen är 2mm tunn) och härligt häng på SkyCity knatade vi bort till terminalen, checkade in oss till morgonens flight och retirerade slitna men nöjda till rummet.

Säkerheten på Arlanda var allt annat än vad vi är vana vid i Sverige, många ryggade tillbaka av att se så många poliser patrullera med automatvapen. Jag, som var nästan hänförd över hur effektivt (med tanke på kaoset) de samordnade alla aktiviteter på fredagen kände mig lättad att de var där. Att de finns. Att de tar oron på allvar. Men visst gnager det i ens inre när vi här väldigt sällan ser tungt beväpnad polis.

Jag är van att gå upp otroligt tidigt på morgonen för att hinna med flighter, sen sover jag ikapp på flyget. Den här gången slapp jag hetsa mig upp men hann ändå sova mer än nödvändigt på flighten, något jag helt klart tackar postafen för.

Flighten med Tui Fly Nordic i en av deras 737-800 (New Gen) var betydligt lugnare och behagligare än jag hade föreställt mig. Vi lyckades klara oss undan all typ av turbulens, alla köade inte hela flighten lång till toaletterna och bortsett från matvagnarna upplevde jag inte att det konstant var någon som petade på mig. Men jag vidhåller att små maskiner som dessa inte är komfortabla för flygningar längre än maximalt fyra timmar. Dessa dryga sex timmar det tog oss ner till Fuerteventura var knappast någon dröm.

Väl framme på flygplatsen lyckades vårt bagage kravla sig ut bland de första ekipagen, vi banade väg till transferbussen. Där blev vi sedan sittande i en timme innan den kunde rulla iväg med destination Jandia och Tui Magic Life Fuerteventura.

Resan var lång, den var lagom tröttsam och vi undrade lite vad vi gett oss in på. Det var ju lika långt som att flyga till Bangkok?! Men så klev vi in på rummet, tittade ut och konstaterade att jo. Det här var nog banne mig helt klart värt.

Framme!