Vår målsättning för dagen var att hinna hämta ut Tuan hos uthyraren, vara färdigpackade och sedan sticka vid runt 10 från hotellet.

Knappast magistern, när klockan slog 10 hade vi knappt tagit oss ur bingen, än mindre packat klart eller ätit någon frukost. Vi var iaf i tid när vi hämtade ut vår lilla Guldpil, en Proton Wira från mitten av 1990-talet.

Eftersom tanken verkade sig vara farligt tom blev en bensinstation första anhalt på vår resa för dagen. RM 35 och 20 liter senare visade det sig att plånboken också var ungefär lika vansinnigt tom, så vi tog oss till närmaste ATM som bara råkar ligga bredvid Underwater World i Pantai Cenang.

Eftersom vi ändå hade tagit oss dit när det var dagtid och undervattensparken faktiskt hade öppet så passade vi på att betala våra biljetter och strosa in. Vi var nära på ensamma, vilket är extremt skönt när man släpar på en barnvagn. På eftermiddagarna är det absolut inte lika tomt, eftersom alla utflykter som anordnas har lagt sitt schema så att eftermiddagen är vigd åt Underwater World. Vi hade alltså tur i vår timing.

Byggnaden som rymmer UW är den absolut modernaste vi har sett på Langkawi, så det är inte konstigt att det faktiskt är bland de största turistattraktionerna som finns, men vi hade kanske hoppats på att de hade underhållt det lite bättre. Gillar man undervattensliv, sälar, kryp och pingviner ska man absolut göra sig ett besök, men man får vara beredd på att skötsel av vatten och glasrutor på sina ställen lämnar en del att önska.

För det fanns riktigt coola djur, men det är svårt att fota dem, eller ens se dem för den delen när glasrutan som skiljer dig från deras värld är så smutsig att du knappt ser din egen spegelbild. Lilla A uppskattade faktiskt utflykten, satt länge i  vagnen och betraktade fiskarna nöjt.

Vi  insåg när vi tittade på kartan häromdagen att flygplatsen faktiskt låg i närheten av där vi hade gått bara några kvällar innan, eftersom det ändå var på vägen till allt annat och på väg från UW så tog vi den svängen i hopp om att något plan skulle komma över oss. Riktigt sån tur hade vi ju inte, men lika bra var kanske det, A hade kanske blivit rädd om det kommit en B737 några meter över hennes huvud.

Som vanligt har vi ju glömt vår snordyra Wilmaguide i Sverige, därför förlitar vi oss på den gratiskartan med urusla proportioner som vi fick när vi anlände till ön. Enligt den skulle det finnas något som hette Seven Wells, det var dit vi styrde kosan därnäst. Nu var det ju inte riktigt där vi hamnade, även om det var nära. Istället hamnade vi i Langkawis Geopark, ett område som sträcker sig över hela 4000 hektar med mark, där en liten by är uppbyggd vid foten av berget.

Det är också här som linbanan har sin fot, den som alla nämner när man frågar vad som är ett måste på Langkawi.

Visst, det är underbar utsikt, men fy fan! Tur att de har satt själva banan på att gå i turboeffekt, för min mage hade inte klarat många sekunder ytterligare av gungningar på den höjden .  Väl uppe visade det sig att man måste åka upp ännu högre för att kunna vända tillbaka.

Ingen var gladare än jag när vi väl vände ner igen, även om utsikten självklart är spektakulär när man är 700 m.ö.h