Efter våra utflykter på dagen igår bestämde vi oss för att fira kvällen med lite indisk mat. Jag som aldrig tidigare har testat indiskt, förutom vid något enstaka tillfälle då jag testat någon smaklös (i jämförelse) yoghurt-rätt, kände mig sugen på att testa deras Chicken Tikka Masala.

Så vi tog en liten promenad för att få A att somna innan maten, eftersom vi hittat det receptet för att få äta utan vansinnesskriken.

Eftersom vi kvällen innan hade ätit middag på Losteria, där de hade en riktigt saftig och mumsig seafood pasta tänkte vi att grannen Papadam inte kunde vara så mycket sämre.

Glad i hågen och lite förväntansfulla på vår mat beställde vi in en liten förrätt, nämligen deras papadam. Dessa kex i sig smakade inte mycket, utan det var såserna som behövdes.

Maten kom, vi åt och åt. Lilla A vaknade självklart från sin vila, men höll sig lugn i vagnen. Redan innan vi hade betalat vår nota kände jag hur det drog lite i magen, men tänkte inte mer på det.

Det var först inatt, när magen drog och sög, imorse när magen började krampa som jag fick börja inse fakta. Det var kört. IGEN.

När vi knappt hunnit repa oss från förra omgången av magsjuka så kom nästa smäll. Färdigpackade och klara satt vi förväntansfulla vid frukosten, men det var en moloken trupp som fick återvända till hotellet.

Så spenderades dagen sen. Tidvis i sängen med kramper, tidvis på toa.

Med tanke på hur lite vi gjorde så blev det förmodligen vår dyraste dag hittills. Hyra av en bil som vi inte kunde använda och room service på det gånger två.

Imorgon bitti är det dags att lämna tillbaka Tuan, men vi ska se om det är möjligt att få behålla honom (mot betalning såklart) ytterligare en dag för vidare utflykter.

För imorgon SKA jag vara på benen. Nu får det banne mig räcka!