Godmorgon!

Visst var det på skakiga ben som jag modigt traskade iväg till frukosten på Cactus imorse, men min rädsla släppte i samma sekund som kramperna aldrig kom. Om det beror på att min mage faktiskt är bättre, eller bara att jag var så inställd på att komma iväg har jag ingen aning om.

Siktet för dagen var inställt på Tanjung Rhu, en ”paradisstrand” i norr som det står beskrivet i alla guideböcker så fint.

Det är en fin strand, öde, avlägsen och med vackra snäckor, men tyvärr får man ju inte gå in på stranden hursomhelst, eftersom de stora hotellkedjorna äger stora delar av den finare bitarna.

Kuah är huvudstaden här på ön, även om det inte verkade vara så mycket att se så hittade vi en hel del shopping iaf. De säger att det enda som egentligen är billigare här än i KL är alkohol, cigaretter och parfym, därför är det onödigt att köpa något annat. Det ligger säkerligen något i det, men problemet ligger ju lite i att hitta saker också.

Själv blev jag så exhalterad att jag kunde börjat gråta när jag insåg att jag inte alls skulle ha 27” på mina jeans, utan fick hoppa ner till 26” för att de skulle sitta perfekt.

Något Kuah var väldigt dåliga på, iaf där vi var, var mat. Kinarestauranger finns i överflöd, överallt. Men vi som inte vill ha kinamat då?

Idag sjönk vi så lågt att vi åt på McDonald’s . Det var antingen det eller kinamat, vi är så trötta på samma utbud hela tiden. Vart är all nasi goreng? Nasi lemak? Nasi ayam? NÅGOT malaysiskt?!

Trafiken här i Malaysia passar mig perfekt. Vi har samma körstil lite jag och malajerna. Trängs lite, gruffas lite och vinglar lite här och lite där. Passar mig alldeles utmärkt. E hänger inte riktigt med, han vill hänga sig på tutan när de gruffas, men han har inte förstått tempot. Det gäller att bara smälta in, låtsas att man har koll på vad alla andra på vägen vill.

Fast det är klart, jag skulle också vara orolig egentligen. Tuan har inte mycket till bromsar, men å andra sidan får jag trycka plattan i botten i 20 sekunder för att komma upp i 80 km/h.

Idag tog vi oss iaf till vattenfallet som det var meningen att vi skulle besöka häromdagen, men vi hade inte förstått vilken uppförsbacke det var för att komma dit. Tur att vi tog bärselen och inte vagnen först och främst,  men till och med det var så tungt att jag fick backa upp för backen för att orka komma framåt.

Sen hade vi inte förstått att själva vattenfallet var en populär badplats, utan vi trodde bara att det var en vanlig sevärdhet, så vi missade själva poängen med utflykten.

Alltså återvände vi varma och svettiga till bilen, körde snabbt till Pantai Kok

Vattnet där var tyvärr alldeles för grumligt, så vi stängde butiken för dagen och återvände till hotellet istället och kastade oss i poolen för första gången sen vi kom hit för 12 dagar sen.

Ikväll har vi avnjutit vår gratismiddag som hotellet bjudit på, inte nog med att det var en stor buffé med en del trevliga överraskningar, vi fick såklart barnvakt under måltiden också.

Den allra trevligaste överraskningen visade sig vara på efterrättsbordet, där en chokladfontän läskade mina ögon. Jag är inte så mycket för choklad, men ända sen C rekommenderade att testa en tobleronefondue så har jag varit lite sugen på att testa, idag fick jag då möjlighet.

Chokladdoppade jordgubbar hade kunnat smaka sämre, det kan jag lova!

Nu har ni fått alldeles för många bilder på mig för att det ska vara nyttigt, så jag lovar att skärpa mig på den fronten framöver!  😉