Tio. Så många dagar kvar är det tills vi sitter på det där flygplanet. Det som ska ta oss till Peking. Där vi ska leka oss så trötta att vi sover de kommande fem timmarna vidare till Bangkok. 

Vi har ordnat med skjuts till och från flygplatsen, för att vi har världens bästa vänner och grannar som ställer upp. Kanske också något av en fördel att faktiskt resa på kvällen, det här att inte komma hem eller åka när andra jobbar. För då hade det blivit taxi istället, det fungerade ju så smidigt när jag och Lillasystern drog till Arlanda själva i januari.

Ju färre dagarna blir, desto mer kommer ni få stå ut med förberedelserna. De där som vi ännu inte tagit tag i, som vi nästan känner oss lite rädda för. Händer det verkligen? Är det redan dags? Som att vi väntar på att någon ond sjukdom ska slå till. Eller ännu värre. Att vi inte ska komma iväg av någon anledning.

Det har varit lite sådär nämligen. Jag har darrat på tråden ett par gånger när min semester helt plötsligt verkade missuppfattad. Av mig, av min chef och även av vår HR-avdelning. Det där med språkförbistring är en lite rolig sak nu i efterhand när det är uppklarat, men just då blev jag kallsvettig.

Lite som jag blir nu. För 10 dagar är inte lång tid alls.