Ni vet det här med att jag älskar att resa? Desto mindre gillar jag själva flygningen. Specifikt hatar jag att vara det där vraket med nerverna utanpå kroppen som är säker på att vi kommer att störta närhelst det kommer turbulens, att oroa mig för alla medpassagerare och besättningen. Jag brukar aldrig tillåta mig själv tänk-om scenarion men det är något med flygplan som får min logik att gömma sig och lockar fram det sämsta i mig.

När så en passagerare vid flertalet tillfällen ramlade ihop under flygningen till Peking var jag glad att barnen sov eftersom jag själv var nära att hyperventilera. När sen nästa passagerare kastar sig in för att kräkas på toaletten i exakt samma sekund som planet nuddade marken var jag glad att jag inte fick upp något i ren reaktion. Sen den där flygningen mellan Peking och Bangkok var konstanta fem timmar (när vi väl kom iväg) av att ha hjärtat i halsgropen. Vi kan väl säga att flygbolag som är oförmögna att kommunicera på engelska skrämmer skiten ur mig.

Så nu, när vi till slut överallt smidigt hittat service och för det mesta leende ansikten hamnade vi tack vare taxibrist (?!? i Bangkok) på Sukhumvit Road. Där stod vi som andra liftare med två småbarn i släptåg och kände oss allt annat än som årets föräldrar i en galen korsning. Slutligen i regnet fick vi tag på en bil och nu, några u-svängar senare är vi framme på Asoke Residence som har förutsättningarna för att få allt annat än en lysande recension.

Men så har vi lärt oss så många gånger tidigare att man aldrig ska döma staden/resmålet över hur det ser ut när man anländer kvällstid.