Peking. Alltså flygplatsen och inte staden – var väl sådär upphetsande. Vi hade ju redan innan blivit förvarnade om att det var rätt ointressant och dessutom inte fanns speciellt mycket att göra. Spontant undrade jag ett tag om det var tomma flygplan som lämnade med tanke på att vi satt i kö över 15 minuter för att få parkera vid gaten. Det visade sig ju vara ingenting gentemot den timmen vi sen fick vänta för att lyfta. Herreminjisses så onödig tid kan tyckas, men vi hade ju barn som sov. Tyckte dock synd om de som hade vakna barn, det där med att lägga på en timmes restid (eftersom man måste sitta på sin plats med bälte när man planet taxat ut) till en flight där man mest får sitta fastspänd även där i flera timmar i sträck. Först två och en halv timme efter starten mot Bangkok släcktes nämligen skylten för säkerhetsbältena för första gången. Men det har ju mindre att göra med flygplatsen och mer med vädret.

Så i alla fall, vi guidades in i transit området där man återigen tvingades göra en säkerhetskontroll. Noggrant så det skrek om det, men under guidning av hjälpsam flygplatspersonal. Barnmaten granskades, men de sa inget. Vad gäller vatten så hade jag glömt en flaska i en påse och den sniffades det på, men det var okej. Inte någon kö till vare sig passkontrollen eller transit vad vi såg, bara att gå rakt igenom. Lite så skulle jag nog beskriva flygplatsen. Öde. Långa, tomma gångar. Lite lekplatser utställda här och där, underbart arkitekturiskt tak, värdelös shopping och ännu sämre mat.  Fast det där med shoppingen har nog med kultur att göra. Maten likaså. Men massor, massor av utrymme att springa av små barnsben. Dessutom utsiktsplats för där planen startar och landar – hur bra som helst!

Något säger mig att till på tillbakavägen kommer jag ha laddat upp med betydligt mer ätbara saker i handbagaget. Inte bara åt barnen, för jag var nog den som hade ätit minst när vi väl kom fram.