Jag läser (när jag knarkar böcker) rätt många deckare och är sen tidigare rätt hängiven Carin Gerhardsen och hennes böcker, då jag anser att hon sitter inne på en möjlighet till spänning och rapp takt i böckerna som inte många andra klarar av. I helgen sög jag i mig hennes femte bok – Gideons Ring (tidigare i serien om Hammarbypolisen rekommenderas starkt) och även om jag ofta irriterar mig på en del punkter i böckerna (inget undantag här) så läser jag frenetiskt eftersom det är något i hennes karaktärer som får mig att vilja läsa mer och mer.

En naken ung kvinna springer på en väg i försommarnatten. Morgonen därpå hittar Hammarbypolisen henne utanför pianoteknikern John Gideons dörr på Söder i Stockholm. Men Veronica kan inte berätta vad hon har råkat ut för och varför hon hamnat just där, och John Gideon öppnar inte dörren. Grannarna skvallrar otaliga tjejer som sprungit där genom åren. 
Conny Sjöberg och has arbetslag vet inte riktigt vad de ska tro. Och vart har John Gideon tagit vägen? När fallet får sin uppösning visar sig många av deras fördomar komma på skam. Det finns medmänsklighet där man minst anar det. Och hos dem man tror att man kan lita på ibland ett mörker, större än det går att föreställa sig.