Vi är på 26 dagar kvar av nedräkningen, passen är ordnade och papprena inlämnade för visumansökningarna på ambassaden. Alla stora praktiska göromål är kollade och tack vare en skrämselhicka som just blev aktuell med vattkoppor så har vi även bra koll på våra försäkringar. 

Det var i tisdags morse som vi fick reda på att en av As bästa kompisar på förskolan var hemma med vattkoppor. Samma barn som hon setts kramats med senast kvällen innan. På Es avdelning däremot är det än så länge lugnt och hon hade heller inte lekt med barnet (närgånget eller inomhus). Så vi satte lite i halsen när vi inser att sjukdomen bryter ut efter 10-20 dagar. Oftast två veckor. Två plus två är ju fyra. När vi ska åka på semester. Noteras ska också att vi lyckats ducka ganska många gånger innan, så känns lite nu eller aldrig.

Vi började därmed fundera över att istället se till att medvetet nu smitta ner dem. Eftersom chansen är stor att han smittat även andra barn på avdelningen, att det kommer fortsätta komma sjukdomsfall. Och blir våra då sjuka i omgångar så har vi prickat det absolut sämsta fönstret någonsin för avresa. För man får ju inte flyga med aktiva vattkoppor eftersom det (döh) är sjukt smittsamt, lägligt nog skulle det mest troligt innebära att den lilla fick sina strax innan det är dags för oss att resa. Så vi velade rejält här fram och tillbaka hur vi egentligen skulle tänka. Att någon av dem blir sjuk på semestern känns inte som problemet, det går bra att bada ändå och hålla sig från barn – vi vistas ju ändå mest utomhus.

Men så valde vi ändå att chansa på att A inte blev smittad. Bara för det kommer vi säkerligen behöva boka om vår semester, men sånt är ju livet. Att utsätta dem för smitta kändes inte helt optimalt (våra barn är ju bra på att få sånt som inga andra får så chansen att vi fått tre koppor var ju minimal) och vaccinerar dem för en sak som vattkoppor är inte på tapeten. Nåja, nu håller vi tummar fett hårt här i alla fall. Nästan sitter på händerna.