Jag brukar inte dra in politik i bloggen, men efter gårdagen känner jag lite att det behövs för att idag få vakna upp till beskedet att SD tar 9,8% av rösterna i Sverige (vilket då ger dem 2 mandat) är en riktigt tung historia. Nu vet jag att många försöker avfärda med att det är ändå inte så farligt. För SD är ju inte så farliga egentligen.Det är ändå bara två mandat av tjugo. Ja, förvisso – men det är två mandat som kan arbeta tillsammans med de övriga högerextrema partierna som tog sig in i EU-parlamentet (som exempelvis franska Front National). Och farliga? Kanske inte för dig och mig, men hur trygg skulle du känna dig som inflyttad i ett land där de som styr inte vill ha dig där? Det faktum att de ställde sig upp och applåderade Front National igår kväll säger allt.

Får höra om valdistrikt där SD drar hem 30% av rösterna och jag känner mig gråtfärdig. Vad är det som har gått fel? Den offentliga smutskastningen kan vara ett problem, jag råkade gå in och läsa på NAs sida efter att Åkesson gjorde besök i Örebro och försvaren från SD anhängare (de få som vågar erkänna det öppet) skrämmer mig. För intelligensnivån. För tyckasyndom-syndromet. Det är lite som att SD blivit politikens svar på valfri morddömd Kumlafånge, lockar till sig sympatisörer som bara ser det goda. För jag vill inte tro att 10% av de som gick för att rösta inser fullt ut vad de har röstat på. Fast jag förstår ju tyvärr att det också handlar om det där som de andra partierna inte vill ta i med tång, om problemen i landsort som är så viktiga men som inte får någon uppmärksamhet. Man lutar sig mot de som visar sig. Vilket tyvärr råkar vara SD.

Här? Jag tittade på resultatet i valdistriktet vi tillhör, det som angränsar. Det ena med en del lägenhetsområden, det andra med enkom villor i prisklass högre till högst. Drygt 8 procent just här sluter sig alltså till SDs ideologier. Betydligt bättre än 30, men fortfarande alldeles för många. Varför är min enda fråga. Gissar dock att jag aldrig kommer få svar på det.