Jag och många med mig var riktiga suckers för tv-serien Gilmore Girls när den gick på tv, jag tycker att “Förr eller senare exploderar jag” är väldigt likt vad Lorelai och Rorys konversationer hade låtit som i text. Den här boken är hyllad till skyarna, den har kommit på bio och tårarna ska rinna. Det gjorde dem, för den är vansinnigt fin och sorglig på samma gång. Men den är också en besvikelse för mig när det kommer till läsningen, just eftersom den för mig är nästintill omöjlig att tro på. Den blev helt enkelt tråkig, eller så är jag alldeles för okultiverad för att uppskatta den avancerade nivån.

Språket, det där språket som kan antingen få en helt förtrollad eller bara göra sidvändningen till ett nödvändigt ont blev för mycket för mig. Jag vet att det finns många som gillar den här typen av texter, men när jag ser tonåringar framför mig är det inte realistiskt och där tappas min tro. Fast boken är ändå läsvärd, klart. Och filmen ska jag se  – en lagom PMSig dag när man behöver lite perspektiv på det här livet.