Ni som läser bloggen vet att det är jag som är fröken klantarsle i den här familjen. Det är oftast jag som ligger bakom när saker försvinner, jag är ju aningen disträ. Men nu i Thailand tog nog faktiskt stackars E priset, vilket visade sig när vi insåg att vi glömt våra departure cards på hotellet i Lamai. Behöver man dem? Spontant trodde jag att vi inte hade något behov av dem eftersom jag sett att de legat på Suvarnabhumi tidigare och det är lätt att skriva fel. Hotellpersonalen däremot ville övertyga oss om att de nog minsann visst var jätteviktiga, för koden var scannad och “låst” på vårt namn. Så var det ju såklart inte, men det gick ju inte att veta då mitt på helgen när ambassaden var stängd.

Så vi åkte tillbaka till Lamai för en kväll, det hade varit ganska trist väder och vi var uttråkade, så det var lika bra. På hotellet fanns de dock kvar, tänk bara om vi då hade kommit ihåg nästa sak som E glömde. Det hade ju varit något… 

På Suvarnabhumi brydde man sig såklart inte om vems kort som var vems, jag hade kunnat hämta nya innan passkontrollen och fyllt i. Men nu hade vi ju räddat dem. På samma flygplats gick vi sen miste om pengar tillbaka på kameran som vi köpte tillsammans (för att byta ut de två vi har idag) eftersom vi tydligen är dåliga på att läsa också. Så, ska ni ha tillbaka VAT refund på er lite dyrare shopping kan det vara värt att tänka på att de produkterna ska granskas innan incheckningen. Annars kommer man till den där luckan med komplett värdelösa papper. Precis som vi. Förresten, den där kamerans inköp är ju en historia i sig.

Men flygplatsen, den gillar jag fortfarande. Det flyter så smidigt att man aldrig kan tro eller se horderna av männikorna framför sig som rör sig här varje dag.