Igår morse vaknade jag av att det öste ner ute. Hela rummet lös upp av flertalet blixtar och det dundrade på rätt rejält, så pass att jag förstod att det låg precis här ovanför ett tag. Dels såg jag hur det smällde till över vattnet, när jag väl lyckades somna om igen drömde jag att blixten slog ned i Skurubron. Det är vår enda förbindelse med “fastlandet” så att den skulle rasa vore katastrof. Turligt nog var så inte fallet, men drömmar kan ju vara lite sådär obefogade ibland. Tur det.

Jag och min kropp har ramlat ur fas, vi är inte på samma våglängd och saker fungerar inte som de ska. Läkartider växer inte på träd, jag är sjukskriven imorgon för att vila upp mig och hoppas på att få både kropp och knopp på rätt köl till på måndag. För det blir väl lite så, när man inte vet vad som egentligen är fel så springer hjärnspökena ännu fortare fram och skriker bu. Det löser sig, det får det helt enkelt göra. Ibland är man bara inte på topp.