Oh Sunny Days

Igår strax innan jag stack iväg och tränade en sväng berättade Lilla A att hon tycker att jag är iväg och tränar alldeles för mycket. Hon vill ju vara med mig. Samtidigt som det där stynget av mammasamvetet vaknade till liv kände jag också att nej, tusan – jag behöver träningen. Inte för att den är viktigare än mina barn, utan för att den ger mig möjligheten att orka med barnen på ett bättre sätt. Det är ju också så att hon själv helst vill följa med och rulla, vilket inte funkar varje gång. Men trots det så känns det ju när de här kommentarerna kommer. Så idag bestämde vi att vi skulle hänga hela eftermiddagen och kvällen lång – bara vi tjejer.

Så gissa om det ändå kändes sådär när jag kom för att hämta kvart över fyra och gården ekade tom. På en bänk satt bara mina barn och en pedagog. De mumsade på frukt och skrattade, men det där blir ändå så dumt för de vill inte vara där själva. De vill leka med sina vänner. Som redan gått hem. Och det är vrickat att det är så, att alla lyckas hämta sina barn på förskolan innan klockan ens är halv fem. Precis som att jag får dåligt samvete för att mina är kvar sist, de som får det bästa av dagen.

Vi vägde upp genom att hänga i lekparken istället för att laga mat. Vi la det ansvaret på att handla med något hem åt pappan som kommer, just nu ligger båda barnen i badet och busar men sen ska vi kura ner oss med en bra bok. För idag ska jag inte heller lyfta så mycket som ett finger. Jag ska bara koncentrera mig på att komma i säng i tid. Utan att fastna i någon potentiell resedröm eller husdröm. Det är inte så lite begärt det.