På den gamla goda tiden när vi bodde i Marieberg (som jag säkert romantiserar såhär i efterhand) var jag ofta på hundpromenader med Thea. Även om Adolfsberg alltid varit området som jag sagt att jag ska återvända till, så har ändå villaområdet lite längre söderut lockat och just det här huset har alltid varit min familjebild. För då, när vi gick där så fantiserade jag att om jag någonsin fick en familj, med barn och hela grejen så skulle jag bo i det gula lilla huset. Med lekstuga.

Nu plötsligt är det till salu och jag blir alldeles sentimental. Huset. Mitt hus.

Tyvärr är det inte alls läge för oss att köpa något, även om en flytt till Örebro eller Västerås inte vore helt otrolig. Stockholm är ändå hemma just nu, fast kanske ändå inte i framtiden. Och ja, det finns mer i Marieberg än ett köpcentrum. Dessutom skulle skolan ligga femtio meter bort, något som inte alls hade varit en dålig sak. Fast jag vet ju att det mest är nostalgi, men drömmar är fint.