Två barn med majskolvar framför Coconut Beach Resort – den enda bilden vi bemödade oss att ta på hotellet

Vi fastnade för Coconut Beach Resort, dels för att jag mindes plakaten med reklam om hotellet på väg ner till stranden i Lamai från förra året, dels för att priset var oerhört bra. Visserligen läste jag mig till att frukost inte gick att köpa till, vilket tyvärr är en nackdel för oss men däremot hade hotellet i övrigt fått oerhört bra och stabila betyg. Så vem hade bott där undrar jag nu i efterhand? Själv lämnade jag ett ganska irriterat betyg på alla siter jag kom åt. Risken att vi återvänder är minimal för att inte säga obefintlig.

Första intrycket var att någon bara slagit ett hål i huset där resorten ligger och lämnat en reception ute i ingenstans. Tyst. Minimalistiskt på gränsen till strippat eller inte existerande. Vi blev incheckade (efter sura miner från receptionisten för att vi kom för tidigt) i varsitt rum med utsikt mot havet och poolen. Rummet var väldigt rymligt, för under 300:-/natt är det grymt värde med dubbelsäng plus ytterligare säng som ordinarie (extrasängar är sällan så bekväma). Inuti var det fortfarande någorlunda fräscht, eftersom vi inte hade några bra alternativ på lager så gav vi upp och bara nöjde oss så. Ett opersonligt hotell har vi ju alla hamnat på någon gång.

Där tog de positiva bitarna slut. Poolen som i och för sig var bra tilltagen saknade barndel (vilket vi var medvetna om) men var betydligt djupare än vi förväntat oss med 1.60 m rakt över saknade solstolar att slänga sig vid. Tre ensamma små rackare stod där och försökte ge sken av att poolområdet var älskat alls, så var inte fallet. Det märktes om inte annat på pooltoaletterna som var så skitiga att jag undrar när någon senast stoppade in foten där för att städa. Efter vår andra natt sattes några strandsängar upp och ställdes ner på den tomma strandremsan som inte heller den direkt blev överöst med kärlek. Vi flydde till grannen Cocoe Bar vars strandparti genast vägde upp om än till ett annat pris.

Vårt rum hade en glipa på balkongen som inte gick att stänga helt, utan lämnade några centimeter öppet. Det är kanske okej på översta våningen om man inte befinner sig i ett tropiskt land där djur finns ungefär överallt. Såklart fanns det inget att göra åt den saken, det var bara att bita i det sura äpplet. Att vi däremot aktivt fick gå och fråga vart städningen klockan 16 på eftermiddagen kändes sådär för att mötas av sura blickar när de så dök upp vid 17.30 och vi stod i duschen. Personalen hade uppenbarligen andra ställen de ville befinna sig på snarare än arbetet.

Två nätter stod vi ut, sen drog vi oss ut och bort till Lamai Wanta Beach Resort där vi istället spenderade långt många fler dagar än tänkt eftersom det var så sjukt bra. Kontrasten bara hundra meter längre bort på en strand med nästintill samma pris. Senare under vår vistelse träffade vi även på andra svenskar som flytt Coconut Beach Resort.

Kackerlackan i min säng är jag glad att jag fick reda på efter vi flyttat ut.