Vågorna gungar i efterskalvet från valet, för 2014 års superval går än så länge till böckerna som ett av de mest dystra i svensk historia. Ingen är nöjd, förutom SD som marscherar fram i faslig takt. På sociala medier är det pekpinnar, hot och ärligt talat mest hatfulla ord. Jag är besviken, på att de får sånt stort utrymme medialt, på smutskastningen, på tron att hat kommer hjälpa att locka väljare att gå från brunt till grönt/rött/blått/valfri annan färg på spektrat. Att peka ut att de är rasister hjälper tydligen inte. Det finns en del frågor som jag tror hjälpt dem på traven, vi måste också minnas att människor många gånger röstar av egenintresse (för bygden exempelvis). Om jag tycker det är okej? Nej. Om jag tycker det är vettigt? Nej. Men man måste hitta andra sätt att ta sig runt problematiken än att stå och skrika om att “ni är dumma i hela jävla huvudet” och “rasistsvin är ni allihopa” eller varför inte “era jävla as“. Vi pratar inte så här hemma. Vi använder inte de uttrycken. Jag vägrar använda dem på sociala medier. Vi ska lära barnen att vara öppna, att alla får plats och att alla är lika värda. För jag är också rädd. Men det måste finnas bättre sätt. Hat föder hat. Har ni hört den förut?