Det är lustigt det där, för jag trodde att jag var frisk i torsdags. Vilat, vilat och åter vilat. Bara för att vakna igår morse helt utan röst och med den raspande känslan i bröstet. Men skam den som ger sig eller något, idag är det inte alls lika illa så vi kör mot bättring.

Vi har just kommit hem efter en lugn helg i Nora, jag och barnen körde en egen helg medan E fixade lite småpill här hemma som blivit något lidande av den senaste tidens slit och fläng. De roade sig med att vara utomhus hela dagarna (hej villa-livet alltså) och jag hann få lite hjälp att andas mellan varven. För igår var det tungt, det där att prata i vanlig samtalston var ju att glömma, varför jag fick ryta till för att ens få fram ljud. När klockan var närmare 20 på kvällen kröp jag ner i sängen och slocknade till slut.

Vår mikro stod tidigare på vår lilla, lilla bänkyta bredvid vasken men finaste A med sambo fick syn på den och slängde ut frågan om vi ville ha en ny när de nu flyttade och så hamnade den här på tillfällig plats. Nu monterad i skåp och undan från kaoset. Ni som jämt har rena kök – hur gör ni? 

Idag känns det som sagt bättre, jag är så innerligt glad att jag inte har någon träning förrän på torsdag. Så jag hinner bli frisk. För det måste jag. Nu räcker det. Att det gör aningen ont ner i lungorna struntar vi i, förhoppningsvis har det bara med viruset att göra och försvinner fortare än kvickt. Men helger alltså, de är så sjukt underskattade – jag älskar dem!