Jag må avsky den där väckarklockan som ringer vansinnigt tidigt på morgonen, det kanske tar mig en kvart att öppna ögonen och ens komma upp. Men den här stunden på morgonen, innan kaoset har börjat, när den enda man behöver fokusera på är sig själv. Imorgon blir det betydligt svårare eftersom det ikväll är dags för den sena träningen, jag har så svårt att komma i säng då eftersom jag är uppjagad. Nästa fredag ska vi inte prata om för då går mitt plan till Berlin klockan 06.

Men som idag, när jag sitter på en nästintill öde buss på den ännu lugna motorvägen mellan Nacka och Centralen är jag glad att jag kom upp och iväg. Resvägen är tuff eftersom jag och kollektivtrafik aldrig riktigt lirat. Det här att må illa två timmar om dagen, då kunde jag ju lika gärna bli gravid. Jämna plågor. Nej, nu skojade jag, för vem tusan vill må illa frivilligt? I alla fall, nu när klockan inte är mer är det otroligt lugnt här på bussen, inte förrän den fastnar i köerna vid Slussen (hur ska det ens gå när de börjat bygga på riktigt) känner jag att det var ett dåligt val att ge sig av imorse. Morgonstund. Betydligt behagligare när det inte är jag bakom ratten helt klart. Men vart kom kylan ifrån? Brr.