Så, det är lite drygt tre veckors tills dess jag och E lämnar barnen hos morföräldrarna i Nora och själva sticker med Langley till Val d’Isere. Eller ja, det har ju varit planen, för en riktig skidsemester har vi ju lidit brist på sen dess barnen började komma och det är väl helt enkelt dags nu kan tyckas. Så tänkte vi i alla fall när vi bokade den där resan, men nu – när snön inte faller över glaciärerna och de enda backarna som hålls öppna är räknade på en hand så börjar jag svaja. Vore det ändå inte betydligt bekvämare och mer värt med lite sol?

Så jag surfar på svajande palmer, på höghus och på lite distans i närheten. För Kanarieöarna i januari ger jag mig bara inte på igen. Så, Dubai. Eller Oman. Inte för att det känns så himla lägligt egentligen, men jag vill ha lite exotiskt men nära inpå. Kap Verde är inget alternativ för mig, blåsiga resmål klarar jag mig utan och dessutom kan jag då lika gärna flyga till Asien.

Med andra ord hamnar vi väl i Alperna. Till slut. Kanske.

Hur velig får man vara? Och varför kan man inte på riktigt få både och? För tekniskt sett kan man ju det, i Dubai finns rejäl inomhusarena med skidbacke men det känns ju inte sådär alpigt såklart. Det är ju de stelfrusna tårna, de soliga timmarna på en uteservering med varm dricka som är grejen. Dit jag längtar.