Att åka strax efter nyår kan på många sätt vara lite av en chansning, då det dels vädermässigt är en av de sämsta tidpunkterna med många snödagar (eller regn) samt dessutom kan ha lite ostabilt på fronten med snö. 

På lördagskvällen när vi anlände var det snöblandat regn som singlade ner över Val d’Isere och vi fick höra historierna från veckan tidigare när en del gäster inte kunde ta sig ner från berget (de fick över 70 cm på en dag) och de som anlände med flyg fick sova på gymnastikgolv i Genève. Vi kom ju faktiskt fram, inte nog med det så fanns det snö. Visserligen blöt sån, men den låg där.

Dagen efter var en mardröm så här i efterhand och hade det inte varit för att det var första dagens åkning och jag var taggad till tänderna hade jag nog låtit bli. De allra flesta liftarna var stängda, passagen mellan Tignes och Val d’Isere var såklart avspärrad, liksom den bästa åkningen på Solaise och Fornet. Ner flög snöhagel och vindarna var så starka att jag mer än en gång blåste omkull från stående. Inte så himla härligt under alla lager med kläder och blöthet.

Sen hade vi fyra fantastiska dagar, där solen sken på full stråle och faktiskt till och från värmde oss i backen. Just dessa dagar var livet lite extra fantastiskt och vi var i himmelriket.

Ja, bortsett från att det här med att pista backarna verkar inte vara prioriterat. De hade alla förutsättningar, med kanoner i backarna och minusgrader i luften. Men ändå stängdes backe efter backe för att de var uppkörda, pistmaskinerna verkade främst leda hundträning på Solaise (räddningshundar förvisso). Snödjupet låg på runt 80-90 centimeter vilket borde kunna bärga för rätt fina backar, men istället var det mycket is och sten som vi fick väja för.

Trots det finns det såklart guldkorn, jag tänkte dela med mig av några av mina favoritbackar/områden i Espace Killy sen – håll utkik!