Inatt vaknade jag med kramper i magen och när A kom in tidigt imorse och sa att även hon hade ont i magen hade jag inte hjärta att tvinga iväg någon till förskolan imorse. Jag vet inte om vi ätit något tokigt, eller om det hör ihop med mina bihålor och tabletter jag petar i mig. A har ju sina förklaringar, det kan komma och gå lite. Men jag bestämde i alla fall att de skulle få stanna hemma för att inte riskera något. Det är ju trots allt magsjuketider och ont i magen – ja, det kan vara antingen det ena eller det andra.

Själv var jag ju såklart tvungen att jobba, jag ligger ju i överlämning till en kollega för mitt gamla uppdrag och i upplärning för mitt nya. Det var dessutom en hel del möten, information som ska jagas fatt på och planering som måste göras. Med andra ord var det bara att vobba idag. Jag tar ganska sällan ut vab, dels för att barnen väldigt sällan behöver min hjälp hela dagen när de är hemma sjuka (film/mys räcker långt) vilket ger mig ganska många timmar möjliga att lägga på jobb. Förutom när de är två. När de är nästintill friska. För då vill ju dessa duracellkaniner göra precis allt annat än att ta det lugnt. Så idag har jag kämpat med att döva dåligt samvete. Mot barnen och mot jobbet. Barnen har inte hunnit klaga nämnvärt, det är nog mest den där högen med olästa mail som växt sig förskräckligt hög som jag nojar mig lite över. Morgondagens bekymmer.

Vanligtvis lider jag inte av något av det, jag har en ganska bra balans. Men just nu är det skevt för en period, framförallt som jag sitter rätt fast i möten dagarna i ända. Det jämnar nog snart ut sig igen, när jag är på banan och förstår vad jag ska syssla med i nya tjänsten. Och jag försöker minnas att det inte var längesen jag spenderade dagarna så här. Vågskålen ni vet. Den rör sig alltid.