Jag kände att jag hade riktigt fint flow i förra veckan, allt gick som på räls – både jobb och träning. Så kom fredagskvällen och jag var med på plats i Farstahallen och körde järnet. Mitt uppe i ett övnings-jam så känner jag hur foten fastnar i golvet, jag vrider till benet och drämmer rakt ner i golvet. Orörlig. Tårarna börjar rinna, för smärtan slår till och jag vill helst slå med knytnävarna i marken. Två veckor före ett bout ska man inte göra sig illa.

Nu några dagar senare börjar det gå åt rätt håll, men njae – att tro att jag ska kunna spela obehindrat så pass fort som om tolv dagar vettetusan. Jag kommer kämpa för att nå dit, men jag vågar inte ha riktiga förhoppningar. Mitt ben känns som att det inte riktgit sitter fast (eh hjälp?!) men jag kan gå på det och är rätt säker på att det bara handlar om att jag slitit sönder en muskel.

Så trots att helgen ägnats åt en massa, massa trevligheter såsom dop, middag med grannarna och slapperi på soffan så har den ändå gått i ett något nedstämt tecken. Så himla dålig sysselsättning att behöva ta det lugnt när kroppen skriker att den vill ut i vårluften.

Jag kommer låta kroppen vila någon eller några dagar till, därefter ska vi tillbaka. Det här med att dra sönder benen, det verkar vara min främsta kunskap inom derbyn. Kan hälsa att det är fullkomligt värdelöst.

MEN – jag fick min nya spelarbild. Den är inte vacker. Men den är lite läskig. Jag är lite läskig.