Jag vågade och ville inte riktigt skriva ut min frustration i slutet på veckan. Benet kändes stelt, det var ömt och det fungerade inte fullt ut. När jag sen dessutom drasade i marken på fredagsträningen och det gjorde ont så började jag på riktigt tvivla om det där att spela match var någon bra idé. Men så kom lördagen, mina eminenta lagkamrater hjälpte mig att tejpa nästintill hela mitt ben i olika omgångar och på uppvärmningen kände jag att fasen – det här kommer gå vägen. Foton av Sin V

Vi vann inte vår första match, men vi vann helt klart i övrigt. Stämningen vi lyckades uppbringa som lag var fullständigt magisk, alla peppade alla och alla hjälpte varandra. Inga hårda ord. Inga gliringar. St Pauli insåg fort att de fick ändra taktik och slängde ut sina powerlines (dvs starkaste spelare) på tracken när vi tog för många poäng. Vi spelade samtliga på lika mycket tid, för huvudsaken var erfarenheten och att det skulle kännas kul. För första gången kändes det som att vi var en del av ligan på riktigt, när de som ordnade tracken, som sålde vår merch och som satt i vår dörr är de vi tittar på med avund. Eller som vår benchcoach – Dominå F’äkt (Allstars, Finska landslaget) – fantastisk människa och jag är så glad att de ställer upp för oss.

Så när boutet var slut hade vi visserligen 22 poäng mindre på tavlan (vilket i roller derby kan tas in på en minuts spel ungefär) men trots det kändes det som vi vann. Fräckast av allt? Vi sålde slut på Farstahallen, dörrarna fick stängas med peppiga åskådare på andra sidan. Tråkigt för dem, men fantastisk känsla för oss.