Min femåring har numera börjat på fotbollsskola, jag var lite fundersam på om hon skulle våga gå dit eftersom hon är lite sådär i nya sammanhang ibland och kan sluta sig totalt. Eller ja, hon brukade bete sig så. Tills för några veckor sen när något plötsligt slog ut och barnet blev betydligt mer vågat i nya situationer. Roligt!

Så, vi var iväg igår på Orminges Idrottsplats. Det blåste snålvindar, regnet hängde i luften och jag frös så jag skakade i en timme. Barnet slängde sig in i ringen, var med i spelet från början. Hoppade, studsade och dansade sig igenom träningen. Insikten föll hos mig att hon kanske borde få se en fotbollsmatch, för jag vet inte om hon riktigt vet vad hon gjorde. Men “jag är så glad att jag nästan gråter” säger mig att det där var en fullträff, att det är något hon just nu vill fortsätta med. Stoltheten som lös över den där bollen, tröjan och vattenflaskan man fick alltså, den är inte svår att ta på.