Vi hade tänkt ta bussen in till Ayia Napa, för vi hade hört att den passerade när tanken egentligen var att ta oss till Waterworld. Men så kom taxichaffisen och förklarade för oss att de där 20 minutrarna vi hörde var egentligen snarare runt 40. Dessutom hade vi ingen aning om när bussen skulle gå igen, ni vet – Medelhavsland och lite mañana mañana stuk. Så, vi valde att hoppa in i en av de löjligt charmiga limousintaxis som far fram på vägarna. Tjejerna var i extas över att få sitta längst bak. På vuxensäten. 

Det finaste med Napa är säkert stranden, som vi inte såg. För de här turistgatorna hörrni, de var ju ingen höjdare. Samma trötta butiker med krimskrams, blandat med lite törstsläckarhål, en och annan strippklubb och så en drös med supermarkets. Vi valde en restaurang med lekplats för lunch, nej – de trista, smaklösa och trötta bitarna på våra tallrikar hade vi helt klart ätit bättre av på hotellbuffén. Hade vi däremot valt att vandra ner mot vattnet istället hade kanske mitt betyg av platsen varit något mer upphetsande, men absolut – vill man ha turisthak i Fred Flinta-style (Bedrock Café tror jag minsann) eller dricka drinkar under en gigantisk Margarita så är det här definitivt stället. Med andra ord – inte riktigt för mig just nu men det har säkert sin charm. Speciellt när mörkret faller.

Vi nöjde oss med lite glass, färska jordgubbar från granbbyn och varsin badleksak åt barnen innan vi vände hemåt med hjälp av chauffören som måste klivit direkt ut från en Joey Tempest konsert.