Strax utanför Älmhult, på väg ner till Malmö för några dagar med jobbet mår jag inte så lite illa när det här tåget kränger mest hit eller dit. Förstaklass ändå, rätt bekvämt, lugnt, mycket plats och gratis frukt. Men det är ändå ett tåg, ett som rör sig fram. Jag önskar dock att jag kunde säga att det handlar om hållbarhet det här att ta tåget ner istället för att flyga, men det handlar helt och hållet om att jag för varje resa jag gör blir mer och mer skraj. Efter olyckan i Alperna är jag inte alls sugen längre. Vill inte flyga i onödan. Borde nog gå en kurs i  att bli av med min flygrädsla. Fast sanningen är nog att jag är mindre rädd för själva planets funktioner och mer för övrigas passageras sinnestillstånd…

Men Malmö alltså, det kan ju bli skoj. Jag har inte varit i staden sen kanske 2002 då mitt enda fokus var att ta mig till och från kontoret. Det var ett riktigt konstigt år, på både bra och dåliga sätt. Mest bra. Det hoppas jag Malmö-trippen blir med. Min enda önskan är att inte regna bort.

Igår däremot var en episk dag på så många sätt. Den vill jag ha tillbaka. Om och om igen.