Det började klia i halsen redan förra måndagen, men jag bestämde mig för att det _inte_ var något att oroa sig för. Men så kom onsdagen och jag skulle egentligen på träning. Egentligen. Fast jag kände mig matt. Och hängig. Så jag gav efter många om och men upp den tanken. Men höll ut. 

I fredags däckade jag. I lördags blev det aningen lite värre. Och igår kraschade jag totalt med feber (som inte var feber) och så ont i halsen att jag ville gråta varje gång jag skulle svälja. Sen var det ju det här löjligt onda i kroppen. Vad ska det ens vara bra för? Idag mår jag inte mycket bättre, men det märks att det i alla fall går åt rätt håll och jag hoppas vara på fötterna imorgon igen.

Fast lite dumt och typiskt är det, för jag skulle ha min enda helvecka innan semestern nu, istället ligger jag nerbäddad i en säng, sörplar Snapple med sugrör och ömsom kvider, ömsom njuter av knäckebrödet som river mig i halsen.

Imorgon är en annan dag och allt sånt!