På instagram kör man ju varje vecka en liten #tbt (throwbackthursday) på minnen, jag tänkte inte vara sämre jag utan framöver kommer jag då och då dela med mig av minnen, platser och händelser som format mig och mitt resande. Varning för nostalgiskt innehåll på fredagar !

Det var den 20 december 2009, vi hade redan kvällen innan fått SMS om att vårt plan var försenat. Så pass rejält att jag redan då hade funderingar på om vi faktiskt skulle ta oss till Amsterdam eller inte för vårt anslutningsflyg till Kuala Lumpur. Ute singlade snön ner och lös upp de mörka gatorna när vi packade ihop det sista inför vår vistelse i Malaysia innan vi tog oss iväg mot Arlanda samtidigt som snöfallet tilltog rejält.

Incheckade och klara satte vi oss i loungen i väntan på avgång. Bebisen hade fått lånat en av Arlandas dåtida vagnar, efter att hon somnat lutade vi den mot en stol för att ge henne liggläge. McGyverföräldrar helt klart. Väntan blev lång, efter några timmar konstaterades att nej, det där planet lämnade aldrig ens Amsterdam. För om snön gjort det nästan omöjligt att lämna Arlanda var det inget vad den hade gjort med trafikläget på Schiphol där all trafik nästintill stod still. Liksom i Frankfurt och Paris. Snö alltså, såna problem den kan åstadkomma.

Vi fick snällt vända ut i bagagehallen och invänta allt bagage, därefter ställa oss i den långa kön som ringlade fram till KLMs servicedisk för ombokning av flygbiljetter. Barnet, som tidigare sovit så snällt hade för länge sen vaknat, hunnit äta, bytt blöja, blivit kinkigt, uttråkat och nu lagom förbannat. Vi turades om att gå vändor, försöka få tiden att gå på ett bra sätt. Barnet blev argare. Kön knappast kortare. Framför oss var fortfarande minst trettio personer i kö, klockan började närma sig middag och jag kände mig gråtfärdig. Just idag hade vi dock en fördel som inte alla andra hade, vi flög nämligen på svärfars platinumkort som tryggt vilade i Es ficka. När situationen började bli ohållbar fick jag tvinga honom att ta fram det och kräva att de öppnade disken för sina trogna kunder. Det kändes som ett svek mot hela långa raden av människor som också väntade på sin tur när vi sen bara klev förbi hela kön och rakt fram. De tog några andras platser på flighten nästkommande dag, både från Arlanda och Amsterdam och vi kunde andas ut. Familjen som jag stått bakom i kön från början hade inte samma tur, för när jag mötte henne senare samma kväll (strax innan läggdags, så fyra-fem timmar senare) berättar hon att deras ombokning först kunde genomföras två veckor senare, när de skulle åka hem. För deras del var Thailand inställt, istället begav de sig hem igen till Värmland. Jag kan inte ens föreställa mig besvikelsen. Force majeur, det finns inte många försäkringar som täcker något sånt.

Själva hade vi checkat in på Radisson eftersom det var för mycket chansning att ens försöka få ut bilen och ta oss något sånär välbevarade hem. Barnet var precis fem månader, hade nyligen slutat ammats och hade nu en mage som inte alls uppskattade ersättning och för första gången åkt en framåtvänd vagn. Jag hade gjort bedömningen att hon skulle klara sig på en miniflaska olja att spä ut hela vägen till Kuala Lumpur, men redan sista kvällsmålet var dropparna slut och på natten fick vi lida. Hon var stressad från alla dagens intryck, kunde inte komma till ro. Sen kom magknipen, de som gjorde att hon skrek, vred sig, hade ont och var så arg att jag sällan sett till maken. Det är få gånger jag känt mig precis så maktlös och värdelös som jag gjorde just då, vilket inte säger lite med tanke på att det här barnet var rätt känt för sitt humör. Vi vankade av och an den natten, försökte hjälpa till att få ut gaserna och önskade båda två att vi bara kunde vända hem. Det kunde vi inte.

Efter några få timmars sömn klev vi åter ut i avgångsterminalen på Arlanda. Planet hade lyft från Amsterdam, vi varnades vid incheckning att det troligen var trångt på Schiphol. Någon timme senare lämnade vi det vintriga Sverige och begav oss mot ett ännu vitare Holland. Det var inget skämt om trängseln, hela flygplatsen var full av människor som var på väg någonstans. I kö. Hundra meter långa köer, där personal gjorde sitt bästa för att ge ut dryck och smörgåsar. Vissa hade redan varit fast i flera dagar, vissa skulle få vänta ännu längre. Vi smet undan, till babyloungen för lugn och ro. Barnet hade efter att vi fått den briljanta idén att köpa messmör som lösande innanför säkerhetskontrollen inte samma magknip, bortsett från inledningen på tjugo minuter i en vansinnig decibelnivå hade hon sovit sig igenom hela flighten. Vi packade upp bärselen och använde den istället för vagn för att minska möjligheten till överstimulering, det verkade fungera.

Slutligen är det dags att boarda planet med destination Kuala Lumpur. En Airbus A340, en av de största och rymligaste i sin klass. Vår ursprungliga bokning innehöll en babyvagga, men den var borta och istället fick vi en hel 4-rad för oss själva. Det överbokade planet vi skulle åka med var nästintill tomt, för bortsett från Stockholm och Oslo hade bara ett annat anslutningsflyg tagit sig till Schiphol. Europa låg under snö. Nu hade vi bara elva timmar kvar, nedräkningen kunde börja.

Idag finns de flesta spädbarnstillbehör att köpa i mängder. Ersättning, blöjor, nappar är fritt fram att plocka på Pressbyrån/7-Eleven och liknande ställen. Även på flygplatser. Kanske speciellt på flygplatser. 2009 var det inte lika tillgängligt, eftersom vi inte hade räknat med en försening på 24 timmar började vi få lite kort om både blöjor och ersättning. Barnet verkade ha lite mer aptit också, slängde i sig större portioner än vanligt och mina båda doserare var redan tömda. Med fyra timmars flygning kvar fick hon den sista slatten och jag bara hoppades att hon skulle sova bort resten av tiden, inklusive landningen eftersom jag nu inte hade något kvar att döva den med. Hon svarade med att se till att vi fick gå över på även den sista blöjan i packningen med tre timmar kvar. I övrigt gick resan okej, hon var arg här och där (främst över att vara tvungen att sitta fast vid turbulens), hade lite magknip och fick inte sova ifred men här någonstans började ändå min oro att lägga sig en del.

Det är plötsligt den 22 december 2009, klockan är strax efter 21 lokal tid i Malaysia och vi har precis landat. Utanför säkerhetskontrollen står svärfar och väntar. De har bunkrat upp med både ersättning och blöjor. All stress bara rinner av mig i samma sekund som vi kliver ut i garaget och jag känner den där välbekanta och mest underskattade doft i universum – varm asfalt.