Antalet gånger jag hade varit fjällen kunde lätt räknas på ena handen innan vi den där januaridagen för sju år sedan gav oss iväg till Innsbruck. Alperna alltså? Jag trodde verkligen att de var överskattade och bara vansinnigt dyra – istället hamnade jag i paradiset.

Uppladdningen hade inte varit den bästa när jag fem veckor innan på kortresa till Stöten fått en spricka i handleden (igen – den andra handleden dock), vi var ett av få plan den dagen som kunde landa mellan bergen. Kammarna reste sig på alla sidor, bussen kämpade sig upp, upp, upp i flera timmar. På kanten. En av de värsta bussresorna i mitt liv. 

Redan första dagen när vi gav oss upp på berget var jag helt hänförd. Var det sånt här alla pratade om? Vad hade ens Sälen att ta på det här? Glöm allt vad heter hemska knappliftar och ankarlliftar som tar musten ur mina ben på några minuter. Ge mig hellre de här vansinnigt vackra längre backarna och jag är nöjd. Mer än nöjd.
Vi bodde på ett ganska sunkigt pensionat, i ett fyrbäddsrum med Nortlander. Men hur billigt boendet än var så var de där middagarna helt fantastiska. Och längtan efter mer Alperna är enorm!

Nu var vi ju i Val d’Isere i januari, sju år senare, däremellan har vi knökat in de svenska fjällen när vi kunnat. Men nej, inget av det mäter sig. Nästa gång är jag sugen på att testa Österrike eller Livigno.