Det är verkligen något speciellt med småstäder, på både gott och ont. Jag tänker ofta när vi kör igenom både Fellingsbro och Frövi att de är ändå rätt charmiga de där ställena. På väg någonstans men alltid hemma på ett sätt. Nora har jag inte riktigt samma relation till tyvärr, för mig är det mest en liten landsort där många lever i eller med missbruksproblem.

Så är det ju såklart inte, man skrapar ju bara på ytan av saker man ser. Det är ett samhälle liksom alla andra, bara att vissa saker är mer uppenbara. Kan troligen liknas vid alla de som får panik av att kliva på tunnelbanan i Stockholm, eller morgonen de råkade fastna i köerna på Essingeleden. Varje plats har sitt problem, småstäderna är inget undantag. Jag har ju ett stort hjärta som bankar för Örebro, men för varje dag som går och priserna stiger även där har jag vidgat mina horisonter lite och sneglar nu på lite mindre samhällen i närheten. För så här som vuxen är ju landet ändå inte sådär farligt som man en gång inbillade sig. Vi är inte där att vi letar just nu, faktiskt är vi nog längre ifrån än på länge. Visst lever drömmen, men med ny tjänst/nytt jobb för E är det inte läge att lämna Stockholm och ja, här har vi ju konstaterat hur läget ligger ekonomiskt – dvs inte försvarbart med den typen av utlägg. Så vart skulle jag vilja bo? Himla bra fråga det där, jag inbillar mig att jag vill svara någonstans lite mer nedåt i landet. Nära ett samhälle eller i en by. Inte för isolerat, inte för stilla men med naturen runt hörnet och helst utan skog. Hur fasen de två nu skulle gå ihop.