Vi är inne i ett VAB träsk den här hösten. Konstiga sjukdomar som avlöser varandra, barn som återigen kräks. Och kräks. Är förkylda. Är hängiga. Och livet snurrar vidare vid sidan av.

Jag försöker faktiskt att inte fastna för mycket i tankarna kring det dåliga samvetet för jobbet, för allt jag missar när jag är hemma. De är medvetna om att barn är sjuka. De vet att jag inte är på jobbet för att det är kul. Så jag tänker inte så mycket på det, jag gör så gott jag kan. Vi gör alla så gott vi kan. Och jag orkar inte falla in i prestationsprinsessefacket. För det är djupt och jäkligt farligt. Imorgon är det min tur att jobba igen, E tar över stafettpinnen i jakten på de där 48. Lillasystern har dessutom en stängd förskola på fredag, det hade ju inte kunnat passa sämre. Så hon får åka på egensemester till mormorn och morfarn för första gången. Så pass taggad att hon ägnat lång tid här idag till att packa sina väskor fulla av saker som man faktiskt behöver när man är själv. Gullunge.

Igår smet jag ut för att hänga med en kompis på kvällskvisten, imorgon kör E en AW. Man behöver de där pauserna mer än tidigare den här månaden helt klart.